JJosef Högstedt alias Pälle Näver var född den 12:e Juli 1897. Hans far hette Algot Högstedt och hans mor Hilda-Maria Ståhlgren.
Algot var soldat och tjänade för rote nummer 92 i byn Högarp i Stenberga socken i östra delen av Vetlanda kommun. Algot var av poetisk natur och skrev flera dikter. Han gav ut en egen diktsamling som hette "26 alldeles nya visor".
När Josef var 3 år flyttade familjen till en liten stuga som fadern uppförde strax intill landsvägen mellan Stenberga och Virserum.
Josef kände tidigt en samhörighet med naturen. Han såg så mycket mer i naturen än vad andra människor gjorde. En liten blomma var inte bara något vackert, för Josef, det var en livsform som om man kröp ner och tittade riktigt nära kunde se världsalltet i.
Med en sådan syn på naturen och med en poetisk far, som diktade och sjöng visor, så blev Josef mycket inspirerad att själv försöka skriva. Redan i småskolan så visade det sig att han hade dikten i blodet och han debuterade, som han själv sa - Med ett litet pekoral, på sin griffeltavla. Den första dikten finns ej bevarad men det blev början på ett liv i rim och meter.
Efter småskolan fick han börja arbeta. Drängsysslor på gårdar och skogsarbete på vintern var tillfälliga anställningar i tonåren, men han hade tidigt bestämt sig för vad han ville bli som vuxen. Han ville som sina förfäder bli yrkesmilitär. Mitt under brinnande första världskriget tog han värvning på Kungliga Livgrenadjärs Kompaniet I4 i Linköping.
Denna tid blev inte som Josef tänkt sig. Befälen var mer eller mindre sadistiska i sina kommenderingar. Mannarna var ute på stränga manövrar bl.a. i Norrland med dåliga kläder och dåligt med förnödenheter, de frös och svalt. Många blev sjuka, så även Josef. Först fick han lunginflammation och sedan utvecklade det sig till den fruktade "lungsoten" d.v.s. TBC.
Han hade stora lungblödningar och var medvetslös i flera månader och ingen trodde att han skulle överleva, men ödet ville något annat och sakta återkom han till livet, som genom ett under.
Kovalessenstiden blev lång och svår. Frisk luft var den enda medicinen och han vistades ute så mycket det gick. Han funderade mycket över livet och började då att uttrycka sina tankar på vers. Han skrev flera dikter som han då och då sålde till tidningar i trakten för att tjäna lite pengar. Men det var inget han kunde leva på, Josef jagade och fiskade för sitt uppehälle när hälsan medgav.
Så en dag 1923 kom ett brev från Nutidens förlag i Stockholm, de hade antagit hans första diktsamling Solfjät som han på vinst och förlust skickat upp.
Josef fortsatte att skriva och ytterligare två diktsamlingar gavs ut, Skumflagor och Pilgrimståget som han cyklade runt och sålde. Men så hände något som kom att förändra livet för Josef.
Hans tre diktsamlingar upptäcktes på Kungliga biblioteket i Stockholm av ren slump av en man vid namn Leander. Leander tyckte om det han läste och förstod att en sådan begåvning borde flera få ta del av. Så han skickade ett brev till Stenberga och undrade om inte Josef skulle kunna tänka sig att skriva en dikt varje vecka, kontinuerligt för landsortspressen. Leander hade även skickat med femtio kronor i kuvertet för att locka till ett kontrakt.
Josef funderade länge på erbjudandet. Att skriva en dikt varje vecka var ju inte lätt, men han tog chansen.
Distributör Leander blev glad för det svar han fick och så sa han: Ja, Josef Högstedt är väl ett bra namn men kan du inte hitta på något annat namn, en pseudonym.
Då drog sig Josef till minnes att han en gång skrivit en novell om en Småländsk skogsman som han döpt till Pälle Näver. Det namnet tyckte Leander var passande och så debuterade Josef som Pälle Näver den 1:a oktober 1934 med en dikt som hette "Min visa".
Första dikten gavs ut i ett 15-tal tidningar i södra Sverige och sedan blev Pälle Nävers visor mer och mer populära. Som mest gavs den ut i ett 30-tal tidningar i Sverige och i tre Svensk-amerikanska tidningar i Amerika.
Pälle missade inte en enda av veckans visa under hela 44 år.
Pälle tyckte inte att det var tillräckligt lugn och ro att sitta nere i hemmet och författa, han behövde en riktig arbetsplats. Han köpte då ett gammalt nerrivet knekttorp av en lantbrukare för 250 kronor och byggde upp det i skogen på en bergklack där han som liten mötte Vättarna och de fick ge namn åt hans stuga, Vättehult.
I sitt kära Vättehult bodde han så mycket han kunde även vintertid, fast det inte fanns vatten eller el indraget.
Men det blev inte ett ensligt liv uppe i stugan. Folk som läste hans dikter sökte sig upp i skogen till hans Vättehult, så senare fick han bygga på en övervåning för att få en privat del av huset.
Han fick mycket besök bl.a. genom hans radio och TV-framträdanden. Under sommarmånaderna på 50- och 60-talet var det ibland över 20000 besökare. Från tidiga morgon till sena kväll var stugan full av folk och på nätterna satt han och skrev.
Men trots dessa folkskaror som kom, så tyckte han inte att det var besvärligt utan roligt och han tog emot alla - Med öppen famn, som han sa. Pälle var glad åt att folk gillade det han skrev och att han blev accepterad som författare, för i tidiga år så var ju det där att skriva inget riktigt arbete i folks ögon. Arbeta gjorde man med händerna.
Pälle bröt sitt kontrakt att skriva en dikt varje vecka 1978. Men han forsatte dock att skriva när andan föll på.
Pälle hade genom sin stora erfarenhet av livet mycket att berätta men var främst en naturlyriker. Han kunde få inspiration till dikter genom naturupplevelser, årstidsväxlingar eller i en liten oansenlig blomma, men han skrev även humoristiska dikter.
Han gav ut 21 egna diktsamlingar under sitt verksamma liv. Pälle fick som få andra diktare, ta emot ära och berömmelse under sin levnad. Han blev bl.a. hedrad genom att en byst i brons föreställande honom själv uppförd vid Stenberga hembygdsgård.
Han bodde under de äldre åren tillsammans med sin älskade sångmö, Alice. De träffades i unga år och de fick sonen Stig, 1924. Men Pälle var sjuk och bräcklig och kunde inte försörja någon familj, så var det farmor som fick välja karriären och utbildade sig till barnmorska. Hon slutade som distriktsbarnmorska i Högsby i Kalmar län och bodde i Fagerhult under sin verksamma tid. Farfar fick stanna hemma och ta hand om sonen. De levde ett på den tiden annorlunda liv men var nöjda med det. Under de sista åren bodde Pälle hos Alice i Fagerhult.
Pälle gick bort den 15:e Januari 1986 i sitt 88:e levnadsår och är begravd på Stenberga kyrkogård.
Sonen, min far, Stig Högstedt fortsatte att förvalta sin fars arv. Under mer än tio år tog han emot besökare uppe i diktarstuga och berättade om Pälles liv och diktning. Han kunde som få andra framföra Pälles verk. Stig skrev även själv dikter och fick vara med i Pälles sista bok "Vid Gölabergets fot". Stig gick bort den 14:e Januari 1997.
Och nu är det jag själv som fått axla manteln efter far och farfar. Jag har efter fars bortgång haft möjlighet att ta emot besökare i Pälles kära Vättehult och vara ute och läsa hans dikter och det tänker jag fortsätta med så länge folk är intresserade.
Till Pälles 100-årsdag var det extra mycket intresse runt honom och med anledning av detta bildades bl.a. ett Pälle Näver-Sällskap. Sällskapet håller i trådarna för Pälle Näver-dagen som firas den 12:e Juli varje år i Stenberga.
Pälle Nävers livsgärning lever kvar i Småländska hjärtan och kommer så att göra under lång tid.
När Josef var 3 år flyttade familjen till en liten stuga som fadern uppförde strax intill landsvägen mellan Stenberga och Virserum.
Josef kände tidigt en samhörighet med naturen. Han såg så mycket mer i naturen än vad andra människor gjorde. En liten blomma var inte bara något vackert, för Josef, det var en livsform som om man kröp ner och tittade riktigt nära kunde se världsalltet i.
Med en sådan syn på naturen och med en poetisk far, som diktade och sjöng visor, så blev Josef mycket inspirerad att själv försöka skriva. Redan i småskolan så visade det sig att han hade dikten i blodet och han debuterade, som han själv sa - Med ett litet pekoral, på sin griffeltavla. Den första dikten finns ej bevarad men det blev början på ett liv i rim och meter.
Efter småskolan fick han börja arbeta. Drängsysslor på gårdar och skogsarbete på vintern var tillfälliga anställningar i tonåren, men han hade tidigt bestämt sig för vad han ville bli som vuxen. Han ville som sina förfäder bli yrkesmilitär. Mitt under brinnande första världskriget tog han värvning på Kungliga Livgrenadjärs Kompaniet I4 i Linköping.
Denna tid blev inte som Josef tänkt sig. Befälen var mer eller mindre sadistiska i sina kommenderingar. Mannarna var ute på stränga manövrar bl.a. i Norrland med dåliga kläder och dåligt med förnödenheter, de frös och svalt. Många blev sjuka, så även Josef. Först fick han lunginflammation och sedan utvecklade det sig till den fruktade "lungsoten" d.v.s. TBC.
Han hade stora lungblödningar och var medvetslös i flera månader och ingen trodde att han skulle överleva, men ödet ville något annat och sakta återkom han till livet, som genom ett under.
Kovalessenstiden blev lång och svår. Frisk luft var den enda medicinen och han vistades ute så mycket det gick. Han funderade mycket över livet och började då att uttrycka sina tankar på vers. Han skrev flera dikter som han då och då sålde till tidningar i trakten för att tjäna lite pengar. Men det var inget han kunde leva på, Josef jagade och fiskade för sitt uppehälle när hälsan medgav.
Så en dag 1923 kom ett brev från Nutidens förlag i Stockholm, de hade antagit hans första diktsamling Solfjät som han på vinst och förlust skickat upp.
Josef fortsatte att skriva och ytterligare två diktsamlingar gavs ut, Skumflagor och Pilgrimståget som han cyklade runt och sålde. Men så hände något som kom att förändra livet för Josef.
Hans tre diktsamlingar upptäcktes på Kungliga biblioteket i Stockholm av ren slump av en man vid namn Leander. Leander tyckte om det han läste och förstod att en sådan begåvning borde flera få ta del av. Så han skickade ett brev till Stenberga och undrade om inte Josef skulle kunna tänka sig att skriva en dikt varje vecka, kontinuerligt för landsortspressen. Leander hade även skickat med femtio kronor i kuvertet för att locka till ett kontrakt.
Josef funderade länge på erbjudandet. Att skriva en dikt varje vecka var ju inte lätt, men han tog chansen.
Distributör Leander blev glad för det svar han fick och så sa han: Ja, Josef Högstedt är väl ett bra namn men kan du inte hitta på något annat namn, en pseudonym.
Då drog sig Josef till minnes att han en gång skrivit en novell om en Småländsk skogsman som han döpt till Pälle Näver. Det namnet tyckte Leander var passande och så debuterade Josef som Pälle Näver den 1:a oktober 1934 med en dikt som hette "Min visa".
Första dikten gavs ut i ett 15-tal tidningar i södra Sverige och sedan blev Pälle Nävers visor mer och mer populära. Som mest gavs den ut i ett 30-tal tidningar i Sverige och i tre Svensk-amerikanska tidningar i Amerika.
Pälle missade inte en enda av veckans visa under hela 44 år.
Pälle tyckte inte att det var tillräckligt lugn och ro att sitta nere i hemmet och författa, han behövde en riktig arbetsplats. Han köpte då ett gammalt nerrivet knekttorp av en lantbrukare för 250 kronor och byggde upp det i skogen på en bergklack där han som liten mötte Vättarna och de fick ge namn åt hans stuga, Vättehult.
I sitt kära Vättehult bodde han så mycket han kunde även vintertid, fast det inte fanns vatten eller el indraget.
Men det blev inte ett ensligt liv uppe i stugan. Folk som läste hans dikter sökte sig upp i skogen till hans Vättehult, så senare fick han bygga på en övervåning för att få en privat del av huset.
Han fick mycket besök bl.a. genom hans radio och TV-framträdanden. Under sommarmånaderna på 50- och 60-talet var det ibland över 20000 besökare. Från tidiga morgon till sena kväll var stugan full av folk och på nätterna satt han och skrev.
Men trots dessa folkskaror som kom, så tyckte han inte att det var besvärligt utan roligt och han tog emot alla - Med öppen famn, som han sa. Pälle var glad åt att folk gillade det han skrev och att han blev accepterad som författare, för i tidiga år så var ju det där att skriva inget riktigt arbete i folks ögon. Arbeta gjorde man med händerna.
Pälle bröt sitt kontrakt att skriva en dikt varje vecka 1978. Men han forsatte dock att skriva när andan föll på.
Pälle hade genom sin stora erfarenhet av livet mycket att berätta men var främst en naturlyriker. Han kunde få inspiration till dikter genom naturupplevelser, årstidsväxlingar eller i en liten oansenlig blomma, men han skrev även humoristiska dikter.
Han gav ut 21 egna diktsamlingar under sitt verksamma liv. Pälle fick som få andra diktare, ta emot ära och berömmelse under sin levnad. Han blev bl.a. hedrad genom att en byst i brons föreställande honom själv uppförd vid Stenberga hembygdsgård.
Han bodde under de äldre åren tillsammans med sin älskade sångmö, Alice. De träffades i unga år och de fick sonen Stig, 1924. Men Pälle var sjuk och bräcklig och kunde inte försörja någon familj, så var det farmor som fick välja karriären och utbildade sig till barnmorska. Hon slutade som distriktsbarnmorska i Högsby i Kalmar län och bodde i Fagerhult under sin verksamma tid. Farfar fick stanna hemma och ta hand om sonen. De levde ett på den tiden annorlunda liv men var nöjda med det. Under de sista åren bodde Pälle hos Alice i Fagerhult.
Pälle gick bort den 15:e Januari 1986 i sitt 88:e levnadsår och är begravd på Stenberga kyrkogård.
Sonen, min far, Stig Högstedt fortsatte att förvalta sin fars arv. Under mer än tio år tog han emot besökare uppe i diktarstuga och berättade om Pälles liv och diktning. Han kunde som få andra framföra Pälles verk. Stig skrev även själv dikter och fick vara med i Pälles sista bok "Vid Gölabergets fot". Stig gick bort den 14:e Januari 1997.
Och nu är det jag själv som fått axla manteln efter far och farfar. Jag har efter fars bortgång haft möjlighet att ta emot besökare i Pälles kära Vättehult och vara ute och läsa hans dikter och det tänker jag fortsätta med så länge folk är intresserade.
Till Pälles 100-årsdag var det extra mycket intresse runt honom och med anledning av detta bildades bl.a. ett Pälle Näver-Sällskap. Sällskapet håller i trådarna för Pälle Näver-dagen som firas den 12:e Juli varje år i Stenberga.
Pälle Nävers livsgärning lever kvar i Småländska hjärtan och kommer så att göra under lång tid.
Pär-Olof Högstedt (Sonson till Pälle Näver)