Klicka på bilden för att bläddra i årsboken!
Visar inlägg med etikett Årets smålänning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Årets smålänning. Visa alla inlägg
2025-02-17
2024-03-25
2024-03-19
Smålands Gille höll årsstämma den 17 mars 2024
Programmet inleddes med en presentation av 2024 års småländska profil – den välkände kocken Stefan Karlsson. I ett samtal med Allan Andersson berättade Stefan om några minnesvärda händelser under hans långa och mycket framgångsrika yrkesliv. I de charmerande anekdoterna från barndomen och de tidiga utbildningsåren var det tydligt att småländska värderingar och småländsk framåtanda starkt bidragit till framgångarna. Stefan fick motta ett inramat bevis på utmärkelsen, en blombukett och en lång och varm applåd från åhörarna.
Under årsstämman beviljades styrelsen, på revisorernas förslag, ansvarsfrihet för 2023 och årsbokslutet, som visade ett underskott på grund av extra kostnader i samband med 150 år jubileet, fastställdes.
Val till styrelsen. Kenth Jendhammar, Kenth Allansson, Stellan Björkman, Marianne Lindgren och Stina Olsson har ett år kvar på sin mandatperiod. Följande personer valdes till styrelsen:
Allan Andersson vice ordförande
Jan Fröberg Skattmästare
Göran Gustafsson Stugvärd
Sven Wallerstedt Styrelseledamot
Jan Lindblad Styrelsesuppleant
Britt-Marie Johansson Styrelsesuppleant och vice sekreterare
Ordföranden informerade om att Alf Fyhrlund, webbredaktör och Mona Olofsson kommer att adjungeras till styrelsen. Övriga funktionärer är oförändrade med undantag för att Stig Fredriksson blir biträdande stugvärd.
Till valberedning valdes: Rune Lundberg, sammankallande, Gunhild Odlander och Lars Danielsson.
Gunhild Odlander valdes enhälligt till Hedersmedlem för hennes mångåriga insatser för Gillets bästa.
 |
| Gunhild Odlander - Hedersmedlem |
Styrelsen informerade bland annat om att årets sommarresa går till Smålandsstugans hemtrakter och till Bonadsmuseet i Södra Unnaryd samt att Gillets Förtjänsttecken har tilldelats de biträdande gillesvärdarna Bo Falkevi och Kjell Gustafsson.
 |
| Kjell Gustafsson får Förtjänstecknet |
Därefter serverades vi en mycket välsmakande måltid med varmrökt lax med tillbehör och vin eller måltidsdricka. Desserten var som vanligt ostkaka. Både måltiden och servicen fick högsta betyg.
Den mycket trevliga eftermiddagen avslutades med Smålandssången som denna dagen ljöd ovanligt kraftfullt.
2024-03-18
2023-02-06
Årsbok 2023
Läs årsboken i större format (Full Screen) på https://indd.adobe.com/view/20fab0bf-7fc6-4063-9901-bbd6dbe40ce3
Lyssna på Ingmar Nordström på Spotify https://open.spotify.com/artist/11v210K5CwGkgbGK3COISh?si=XsC8sFadSaG5jDTkbMZneg
Mer Ingmar Nordström via Google samt direkt på YouTube https://www.youtube.com/results?search_query=ingmar+nordstr%C3%B6m
2022-04-26
2021-02-01
2020-01-30
2019-09-20
Vanja Webjörn årets småländska profil
Västsvenska olympier hade återträff i Göteborgs Idrottsmuseum 2016-12-01. I detta klipp läggs fokus på gymnasten Vanja Webjörn (f. Blomberg), som utsetts till 2019 års småländska profil av Smålandsgillet i Göteborg.
Vanja Hedvig Desideria Blomberg, född 28 januari 1929 i Karl Johans församling, Göteborg, är en före detta svensk gymnast. Gift 4 december 1958 med Olof Webjörn. Hon blev olympisk guldmedaljör i Helsingfors 1952 i grenen Gruppgymnastik med handredskap. Wikipedia
2018-04-15
Årsbok 2018
Ännu ett framgångsrikt år för Smålands Gille har gått till ända. Som framgår av vår årsberät-
telse har vi hunnit göra en hel del under året. Under året har vi tillsammans med HIGAB och
expertis från Göteborgs Stadsmuseum gått igenom och dokumenterat inventarierna i Små-
landsstugan. Vi har nu en tydligare bild av vilka inventarier som tillsammans med byggnaderna
ingick i gåvan till Göteborgs stad 1905. I samband med genomgången har vi försökt återställa
den ursprungliga möbleringen. En mängd nyare föremål har flyttats undan. Resultatet har blivit
en genuinare, trevligare och mera lättskött miljö.
Se https://indd.adobe.com/view/35bcdcfd-c2d2-4c47-a7ff-e997c2d53fdd
telse har vi hunnit göra en hel del under året. Under året har vi tillsammans med HIGAB och
expertis från Göteborgs Stadsmuseum gått igenom och dokumenterat inventarierna i Små-
landsstugan. Vi har nu en tydligare bild av vilka inventarier som tillsammans med byggnaderna
ingick i gåvan till Göteborgs stad 1905. I samband med genomgången har vi försökt återställa
den ursprungliga möbleringen. En mängd nyare föremål har flyttats undan. Resultatet har blivit
en genuinare, trevligare och mera lättskött miljö.
Se https://indd.adobe.com/view/35bcdcfd-c2d2-4c47-a7ff-e997c2d53fdd
2014-01-31
2014 års Smålänning Elias M Fries 1794 – 1878
 |
| Elias M. Fries, 1830-tal; målning av J B Sandberg. Tillhör Naturhistoriska Riksmuseet. |
Barndom.
Elias M Fries föddes den 15 augusti 1794 i Femsjö socken, Jönköpings län, där fadern Thore Fries var kyrkoherde och prost. Modern, Sara Elisabeth Vernelin, var kyrkoherdedotter till företrädaren och mycket fäst vid socknen och hembygden. Eftersom Elias var enda barnet, ägnade föräldrarna mycken tid och omsorg åt sonens uppfostran och de stödde och uppmuntrade honom i hans studier, inte minst hans intresse för botanik.
Fadern undervisade Elias bl a i botanik och latin, ett språk, som de alltid använde varje dag med varandra. Redan när Elias, i de yngre tonåren gjorde en förteckning i bokform över vilda växter i Femsjö socken, kunde han tillämpa sina latinkunskaper i skrift. Som exempel på hans målmedvetenhet, ihärdighet och flit kan nämnas att han vid nyss fyllda 16 år, just färdigställt den reviderade sjätte upplagan av denna sin första Flora [1]. Hans stora intresse och entusiasm för svampar grundlades redan i barndomen. Enligt hans självbiografi började det på allvar, när han vid tolv års ålder råkade stöta på ett ovanligt stort och praktfullt exemplar av koralltaggsvamp (Hericium coralloides). Redan som skolpojke hade han utvecklat kunskap om mellan 300 och 400 olika arter av svampar åt vilka han gav provisoriska namn.
Utbildning och forskarkarriär.
Växjö skola och gymnasium 1803- vt 1811. Vi noterar att det är den skola, där den unge Linnaeus gick; samt att bådas fäder var präster i Småland med stort intresse för botanik. År 1811 började Elias Fries studera botanik vid Universitetet i Lund för Anders Jahan Retzius och, från 1812, Carl Adolph Agardh. Elias disputerade våren 1814 med en avhandling om Sveriges Flora. Den var så stark att han blev docent i botanik samma år! Under de följande åren kom studier av svampar i fokus för hans forskning. Redan 1815 utkom hans första publikation inom mykologin: Observationes mycologici vol. 1, som 1818 följdes av vol. 2. Från och med 1815 höll han föreläsningsserier inom botanik och visade därvid en uppenbar mognad som vetenskapsmann. Han publicerade under de åren även en halländsk flora (Flora Hallandica, 1817- 18).
Han fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt, samma år som första häftet av Exsiccata Scleromyceti sueciae utkom [exsiccata = en serie torkade växter för ett herbarium, systematiskt ordnade för referens]. Den följdes sedan av åtta ytterligare häften (faskiklar) fram till 1825. Kring 1819 började han intressera sig för växtsystematiken och kom snart in på idéerna om en "naturlig" klassificeringsmetod [5, s39]. Han var också en av de första som klargjorde skillnaden mellan mycelium och fruktkropp (den synliga del vi kallar svamp).
Redan år 1821 hade han blivit känd i Sverige som framstående botaniker och blev då invald både i Kungl. Vetenskapsakademien och i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1824 fick han titeln professor och blev 1828 botanisk demonstrator. Han påvisade tidigt skillnaden i flora mellan östra resp. västra delarna av Småländska Höglandet. (Till skillnad från andra botaniker gjorde han aldrig några resor längre än till Danmark.)
Forskningsarbeten
Svampar. Elias Fries stora arbete Systema mycologicum i tre delar, som anses vara hans viktigaste, utkom 1821-1832, [5, s62]. Det har länge – tillsammans med Elencus fungorum (1828) – varit startpunkten för namngivning av svampar.
Systematik. Taxonomi (klassificering mm): Elias Fries klassificerade svampar efter deras fysiska karakteristika, såsom fruktkroppens form och särskilt sporernas färg samt strukturen hos sporbäraren (skivor, porer, tänder, veck, jämn yta etc, s.k. hymenoforer).
Sedan han flyttat till Uppsala 1834 verkar hans huvudintresse ha varit Hymenomycetes, sv. hymeniesvampar, dvs hattsvampar, rörsvampar o. dyl. Som viktiga hithörande arbeten har ansetts vara dels Epicrisis systematis mycologici (1836-38, ny uppl. 1874), en kritisk studie och utvärdering betr svampsystematik, dels flera skrifter om dessa svamptyper från såväl svenskt som europeiskt perspektiv. Ett exempel på Elias flit och vitalitet är att den andra omarbetade upplagan av Epicrisis systematis … med titeln Homeomycetes europaei utkom på författarens 80-årsdag! Hans namn är kopplat till tre svampsläkten: Friesia, Friesites och Friesula.
Lavar och mossor mm. Redan som student väcktes hos Fries ett stort intresse för denna växtgrupp, när han ca 1812 fick i uppdrag att ordna Agardhs lavherbarium. Han skrev flera viktiga arbeten om lavar. Det banbrytande arbetet Lichenographica europaea reformata (1831) uppmärksammades och belönades med VA:s guldmedalj. År 1825 utkom del I av Systema orbis vegetabilis, i vilken han påbörjade sin systematik för hela växtriket; denna del behandlade alger, svampar och lavar.
Även med avseende på de fullständigare växterna har Fries i hög grad bidragit till vetenskapens utveckling genom sina kritiska undersökningar och genom utgivandet av ett stort antal skrifter såsom Flora Hallandica och Novitiae Florae Suecicae (1814-23) med flera.
Efter ytterligare omfattande forskningar lade han första gången i sin Flora Scanica (1835-37) fram det vetenskapliga (naturliga) system, som grundats "icke på naturalstrens yttre form, utan på deras inre frändskap och analogier".
Han gifte sig 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (från grannsocknen Odensjö). De fick sex barn, 4 söner och 2 döttrar. Den äldste sonen, Theodor (Thore) Magnus (1832-1913) blev en framstående forskare i botanik och professor i Uppsala (från 1859), [5, s53]. Oscar Robert (1840-1908) var med dr och kunnig mykolog. Har fått Dr Fries Torg i Göteborg uppkallat efter sig.
År 1834 fick Elias en professur i praktisk ekonomi (=naturvetenskap) vid Uppsala Universitet, från 1851 ändrad till botanik och praktisk ekonomi, varvid han också blev prefekt för Universitetets Botaniska Trädgård och Museum. Han var rektor för Universitetet 1852-53.
Som lärare var Elias mycket omtyckt. Ett talande exempel: I Lund samlade han kring sig en stor skara hängivna lärjungar och omedelbart efter hans förflyttning till Uppsala försökte Lunds studenter att få den älskade läraren att återvända dit.
Bidrag till folkbildningen
Den populärvetenskapliga essäsamlingen "Botaniska utflykter" i tre band (1843-64) [4] innehåller olika vittra uppsatser, mest med botanisk anknytning, men även med bredare ämnesval såsom "Naturens perfektibilitet" och "Är naturvetenskaperna något bildningsmedel?".
Fries hade ambitionen att sprida kunskaper om svampar till svenska folket, vilket resulterade i två böcker: "Anteckningar över de i Sverige växande ätliga svampar" (1836) och det rikt illustrerade verket "Sveriges ätliga och giftiga svampar", med 93 färgplanscher (1860-66).
Han blev ledamot av Svenska Akademien från 1847, troligen motiverat av hans insatser som vitter författare. Elias Fries naturfilosofi var klart idealistisk, romantisk med en helhetsuppfattning, som grundar sig på hans övertygelse om "naturens harmoni" (Den "romantiska" biologin) [2]. Han kom så småningom fram till en insikt att likheter (analogier) i naturen beror på "naturens andliga enhet, som i harmoni styrs av gudomliga orsaker". När han senare, som pensionär, tog del av Darwins idéer om arternas uppkomst, kunde han inte acceptera sådana tankegångar, som ju var alltför fjärran från den 'romantiska biologin'.
Elias M Fries föddes den 15 augusti 1794 i Femsjö socken, Jönköpings län, där fadern Thore Fries var kyrkoherde och prost. Modern, Sara Elisabeth Vernelin, var kyrkoherdedotter till företrädaren och mycket fäst vid socknen och hembygden. Eftersom Elias var enda barnet, ägnade föräldrarna mycken tid och omsorg åt sonens uppfostran och de stödde och uppmuntrade honom i hans studier, inte minst hans intresse för botanik.
Fadern undervisade Elias bl a i botanik och latin, ett språk, som de alltid använde varje dag med varandra. Redan när Elias, i de yngre tonåren gjorde en förteckning i bokform över vilda växter i Femsjö socken, kunde han tillämpa sina latinkunskaper i skrift. Som exempel på hans målmedvetenhet, ihärdighet och flit kan nämnas att han vid nyss fyllda 16 år, just färdigställt den reviderade sjätte upplagan av denna sin första Flora [1]. Hans stora intresse och entusiasm för svampar grundlades redan i barndomen. Enligt hans självbiografi började det på allvar, när han vid tolv års ålder råkade stöta på ett ovanligt stort och praktfullt exemplar av koralltaggsvamp (Hericium coralloides). Redan som skolpojke hade han utvecklat kunskap om mellan 300 och 400 olika arter av svampar åt vilka han gav provisoriska namn.
 |
| Elias M. Fries, 1850. |
Växjö skola och gymnasium 1803- vt 1811. Vi noterar att det är den skola, där den unge Linnaeus gick; samt att bådas fäder var präster i Småland med stort intresse för botanik. År 1811 började Elias Fries studera botanik vid Universitetet i Lund för Anders Jahan Retzius och, från 1812, Carl Adolph Agardh. Elias disputerade våren 1814 med en avhandling om Sveriges Flora. Den var så stark att han blev docent i botanik samma år! Under de följande åren kom studier av svampar i fokus för hans forskning. Redan 1815 utkom hans första publikation inom mykologin: Observationes mycologici vol. 1, som 1818 följdes av vol. 2. Från och med 1815 höll han föreläsningsserier inom botanik och visade därvid en uppenbar mognad som vetenskapsmann. Han publicerade under de åren även en halländsk flora (Flora Hallandica, 1817- 18).
Han fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt, samma år som första häftet av Exsiccata Scleromyceti sueciae utkom [exsiccata = en serie torkade växter för ett herbarium, systematiskt ordnade för referens]. Den följdes sedan av åtta ytterligare häften (faskiklar) fram till 1825. Kring 1819 började han intressera sig för växtsystematiken och kom snart in på idéerna om en "naturlig" klassificeringsmetod [5, s39]. Han var också en av de första som klargjorde skillnaden mellan mycelium och fruktkropp (den synliga del vi kallar svamp).
Redan år 1821 hade han blivit känd i Sverige som framstående botaniker och blev då invald både i Kungl. Vetenskapsakademien och i Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1824 fick han titeln professor och blev 1828 botanisk demonstrator. Han påvisade tidigt skillnaden i flora mellan östra resp. västra delarna av Småländska Höglandet. (Till skillnad från andra botaniker gjorde han aldrig några resor längre än till Danmark.)
Forskningsarbeten
Svampar. Elias Fries stora arbete Systema mycologicum i tre delar, som anses vara hans viktigaste, utkom 1821-1832, [5, s62]. Det har länge – tillsammans med Elencus fungorum (1828) – varit startpunkten för namngivning av svampar.
Systematik. Taxonomi (klassificering mm): Elias Fries klassificerade svampar efter deras fysiska karakteristika, såsom fruktkroppens form och särskilt sporernas färg samt strukturen hos sporbäraren (skivor, porer, tänder, veck, jämn yta etc, s.k. hymenoforer).
Sedan han flyttat till Uppsala 1834 verkar hans huvudintresse ha varit Hymenomycetes, sv. hymeniesvampar, dvs hattsvampar, rörsvampar o. dyl. Som viktiga hithörande arbeten har ansetts vara dels Epicrisis systematis mycologici (1836-38, ny uppl. 1874), en kritisk studie och utvärdering betr svampsystematik, dels flera skrifter om dessa svamptyper från såväl svenskt som europeiskt perspektiv. Ett exempel på Elias flit och vitalitet är att den andra omarbetade upplagan av Epicrisis systematis … med titeln Homeomycetes europaei utkom på författarens 80-årsdag! Hans namn är kopplat till tre svampsläkten: Friesia, Friesites och Friesula.
Lavar och mossor mm. Redan som student väcktes hos Fries ett stort intresse för denna växtgrupp, när han ca 1812 fick i uppdrag att ordna Agardhs lavherbarium. Han skrev flera viktiga arbeten om lavar. Det banbrytande arbetet Lichenographica europaea reformata (1831) uppmärksammades och belönades med VA:s guldmedalj. År 1825 utkom del I av Systema orbis vegetabilis, i vilken han påbörjade sin systematik för hela växtriket; denna del behandlade alger, svampar och lavar.
Även med avseende på de fullständigare växterna har Fries i hög grad bidragit till vetenskapens utveckling genom sina kritiska undersökningar och genom utgivandet av ett stort antal skrifter såsom Flora Hallandica och Novitiae Florae Suecicae (1814-23) med flera.
Efter ytterligare omfattande forskningar lade han första gången i sin Flora Scanica (1835-37) fram det vetenskapliga (naturliga) system, som grundats "icke på naturalstrens yttre form, utan på deras inre frändskap och analogier".
Han gifte sig 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (från grannsocknen Odensjö). De fick sex barn, 4 söner och 2 döttrar. Den äldste sonen, Theodor (Thore) Magnus (1832-1913) blev en framstående forskare i botanik och professor i Uppsala (från 1859), [5, s53]. Oscar Robert (1840-1908) var med dr och kunnig mykolog. Har fått Dr Fries Torg i Göteborg uppkallat efter sig.
År 1834 fick Elias en professur i praktisk ekonomi (=naturvetenskap) vid Uppsala Universitet, från 1851 ändrad till botanik och praktisk ekonomi, varvid han också blev prefekt för Universitetets Botaniska Trädgård och Museum. Han var rektor för Universitetet 1852-53.
Som lärare var Elias mycket omtyckt. Ett talande exempel: I Lund samlade han kring sig en stor skara hängivna lärjungar och omedelbart efter hans förflyttning till Uppsala försökte Lunds studenter att få den älskade läraren att återvända dit.
 |
| Elias M. Fries, 1875. Foto: Heinrich Osti, Uppsala |
Den populärvetenskapliga essäsamlingen "Botaniska utflykter" i tre band (1843-64) [4] innehåller olika vittra uppsatser, mest med botanisk anknytning, men även med bredare ämnesval såsom "Naturens perfektibilitet" och "Är naturvetenskaperna något bildningsmedel?".
Fries hade ambitionen att sprida kunskaper om svampar till svenska folket, vilket resulterade i två böcker: "Anteckningar över de i Sverige växande ätliga svampar" (1836) och det rikt illustrerade verket "Sveriges ätliga och giftiga svampar", med 93 färgplanscher (1860-66).
Han blev ledamot av Svenska Akademien från 1847, troligen motiverat av hans insatser som vitter författare. Elias Fries naturfilosofi var klart idealistisk, romantisk med en helhetsuppfattning, som grundar sig på hans övertygelse om "naturens harmoni" (Den "romantiska" biologin) [2]. Han kom så småningom fram till en insikt att likheter (analogier) i naturen beror på "naturens andliga enhet, som i harmoni styrs av gudomliga orsaker". När han senare, som pensionär, tog del av Darwins idéer om arternas uppkomst, kunde han inte acceptera sådana tankegångar, som ju var alltför fjärran från den 'romantiska biologin'.
Övrigt
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala Universitet vid riksdagarna 1844/45 och 1847/48 på en plats från Fries ohälsa.- Det kan verka förvånansvärt att en så produktiv och nyskapande författare som Fries ändå hade en form av fysisk svaghet och var sängliggande i Uppsala under långa perioder, bl a på grund av magbesvär [2][3,s 42].
Pensionär och professor emeritus blev han 1859, men behöll chefskapet för den botaniska trädgården till 1863. Under dessa år satte han sig in i Darwins ganska färska arbete och kom i skriftlig diskussion med några yngre svenska forskare, varvid han bestämt argumenterade mot Darwins idéer [2]. Han höll alltså fast vid sin idealistiska naturfilosofi. Elias Fries dog den 8/2 1878 i Uppsala.
Sagt om Elias M Fries:
"Elias Magnus Fries dog år 1878 höljd av ärebetygelser. Med rätta hade han länge hyllats som vårt lands mest berömde naturforskare. Han sattes nästan i jämbredd med Linnaeus och Berzelius. Han var också högt skattad som vitter författare." "Av linneanerna var han den främste vetenskapsmannen, den mångsidigaste begåvningen, den störste författaren." (Knut Hagberg 1964, i [4]).
"His very numerous works, especially on fungi and lichens, give him a position as regards those groups of plants only comparable to that of Linnaeus" (The Times 21. Feb 1878). .
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala Universitet vid riksdagarna 1844/45 och 1847/48 på en plats från Fries ohälsa.- Det kan verka förvånansvärt att en så produktiv och nyskapande författare som Fries ändå hade en form av fysisk svaghet och var sängliggande i Uppsala under långa perioder, bl a på grund av magbesvär [2][3,s 42].
Pensionär och professor emeritus blev han 1859, men behöll chefskapet för den botaniska trädgården till 1863. Under dessa år satte han sig in i Darwins ganska färska arbete och kom i skriftlig diskussion med några yngre svenska forskare, varvid han bestämt argumenterade mot Darwins idéer [2]. Han höll alltså fast vid sin idealistiska naturfilosofi. Elias Fries dog den 8/2 1878 i Uppsala.
Sagt om Elias M Fries:
"Elias Magnus Fries dog år 1878 höljd av ärebetygelser. Med rätta hade han länge hyllats som vårt lands mest berömde naturforskare. Han sattes nästan i jämbredd med Linnaeus och Berzelius. Han var också högt skattad som vitter författare." "Av linneanerna var han den främste vetenskapsmannen, den mångsidigaste begåvningen, den störste författaren." (Knut Hagberg 1964, i [4]).
"His very numerous works, especially on fungi and lichens, give him a position as regards those groups of plants only comparable to that of Linnaeus" (The Times 21. Feb 1878). .
Av Bo Edlund
Litteraturreferenser och källor:
[1] Fries, Elias: Flora Femsionensis eller Förteckning på de i Femsjö pastorat wildt wäxande vegetabilier. Den 4 Sept 1810.
[2] Eriksson, Gunnar: Elias Fries och den romantiska biologien. Diss. Uppsala ; Stockholm, 1962.
[3] Elias Magnus Fries, 1794-1878, Svampforskare, folkbildare. Jordstjärnan 15 (2), 1994. 228 sidor.
[4] Fries, Elias: Botaniska utflykter; urval, inledning och anmärkningar av Knut Hagberg. Stockholm: Natur och Kultur, 1964.
[5] Fries, Rob. E.: A short history of Botany in Sweden. Uppsala 1950. 162 sidor. Robert Elias Fries (1876-1966), son till Elias äldste son Thore, var botaniker med inriktning bla på svampar. Han blev professor och chef för Bergianska Trädgården i Stockholm.
Källor:
Svenskt biografiskt handlexikon (1906);
Svenskt Biografiskt Lexikon (1964-1966), Band 16.
Wikipedia, the free encyclopedia (rev. Maj 2013).
Litteraturreferenser och källor:
[1] Fries, Elias: Flora Femsionensis eller Förteckning på de i Femsjö pastorat wildt wäxande vegetabilier. Den 4 Sept 1810.
[2] Eriksson, Gunnar: Elias Fries och den romantiska biologien. Diss. Uppsala ; Stockholm, 1962.
[3] Elias Magnus Fries, 1794-1878, Svampforskare, folkbildare. Jordstjärnan 15 (2), 1994. 228 sidor.
[4] Fries, Elias: Botaniska utflykter; urval, inledning och anmärkningar av Knut Hagberg. Stockholm: Natur och Kultur, 1964.
[5] Fries, Rob. E.: A short history of Botany in Sweden. Uppsala 1950. 162 sidor. Robert Elias Fries (1876-1966), son till Elias äldste son Thore, var botaniker med inriktning bla på svampar. Han blev professor och chef för Bergianska Trädgården i Stockholm.
Källor:
Svenskt biografiskt handlexikon (1906);
Svenskt Biografiskt Lexikon (1964-1966), Band 16.
Wikipedia, the free encyclopedia (rev. Maj 2013).
2012-01-31
2012 års Smålänning Jenny Nyström 1854-1946
 |
| Jenny Nyström |
Ingen konstnär har väl nått in i varje svenskt hem med sina verk så som Jenny Nyström. Det som framför allt har gjort att hon idag är känd och folkkär är hennes glada och vänliga tomtar, som under så många år har kommit med julhälsningar till miljoner svenskar. Men hon har inte bara skapat julstämning och snälla tomtar på julkort – och för den delen också påskstämning med färgglada påskkort. Nej, hennes konstnärskap rymmer allt från ett omfattande akademiskt måleri – inte minst porträtt – till illustrationer av böcker, tidningar och allt som kunde behöva illustreras.
Jenny Nyström föddes 1854 och levde sina första, mycket lyckliga barnaår i Kalmar. Fadern var född på Öland men kom snart till Kalmar och vid Jennys födelse var han sedan tio år tillbaka en uppskattad pedagog som folkskollärare vid Malmskolan och tillika slottskantor i Kalmar. Modern var Kalmarflicka och morföräldrarna bodde på Norra vägen i ett stort hus bredvid Jennys födelsehus. När hon nu av Gillet hedras med utnämningen till Årets Smålänning 2012, så kan vi alltså konstatera att hon är genuin småländska och därmed har den perfekta bakgrunden för detta. Men hon har också en annan nära anknytning till oss. Redan när Jenny var 8 år flyttade nämligen familjen till Göteborg och det var mer än tio år innan Smålands Gille i Göteborg hade bildats. Där fick pappa Daniel plats som förste lärare i Carlgrenska skolan i Majorna. Jenny fick efter ett år i Göteborg börja i en småbarnsskola för att efter fem år fortsätta i Kjellbergska skolan, där hon under ett par år bl.a. fick lära sig språk.
Men redan som 11-åring hade Jenny fått börja ta lektioner vid den nystartade Göteborgs Musei Rit- och Målarskola, som senare kom att kallas Valands konstskola, och när hon var 15 år började hon studera där på heltid. Hon visade sig från början vara en ovanligt begåvad elev men också flitig och disciplinerad. Hon satt bl a ofta på Göteborgs Konstmuseum och ritade och målade av konstverk. Där stötte landshövdingen Albert Ehrensvärd på henne och efter att han fått klart för sig att han träffat Jenny Nyström, som han hört talas om, så pratade de om hennes stora måleriintresse. Han förstod att hon var duktig och tog henne därför under sitt beskydd. Bland annat introducerade han henne för viktiga personer i Stockholm och ganska snart, när Jenny var 19 år gammal, blev hon antagen som elev vid Konstakademien i huvudstaden.
 |
| Medaljtavlan |
Konstakademien i Stockholm
Året var alltså 1873 när Jenny, som en av ganska få kvinnliga elever, började sina studier vid akademien. Den allra första kvinnliga eleven hade tagits in för knappt tio år sedan och man fick ha högst 25 elever på kvinnolinjen. Redan efter ett år fick hon vid Akademiens högtidssammanträde både "utmärkt loford" och 20 kr i premium. Medan hon studerade i Stockholm fick hon bidrag till sitt uppehälle av både fadern i Göteborg och andra mecenater, men hon arbetade också på olika sätt för att skaffa sig inkomster. Hon lyckades sälja en del av sina alster och hon skaffade prenumeranter till Ny Illustrerad Tidning, i vilken hon medarbetade. Belöningen var 1 kr för varje ny prenumerant.
När hon efter åtta års studier och hårt arbete skulle lämna akademien ville hon kröna sin studietid med att erövra Akademiens kungliga medalj. En sådan framgång skulle göra det möjligt för henne att söka utlandsstipendier och bana väg för fortsatta studier i Paris. Den rika belöning som fanns inom räckhåll fick henne att göra en rejäl satsning på denna tävling. Prisämnet vid 1881 års tävling var "Gustav Vasa som barn inför kung Hans". Det gällde alltså att visualisera en viss historisk händelse, som i detta fall fanns skildrad av Anders Fryxell i "Berättelser ur Svenska historien". I förutsättningarna för tävlingen angavs hur många figurer som skulle vara med och ungefär hur kompositionen skulle se ut. Innan Jenny satte igång att arbeta med "medaljtavlan" studerade hon slottsmiljöer på Gripsholm och föremål och kläder på olika museer. Hennes tavla kom att återge både miljö och alla föremål på ett mästerligt sätt men skildrade också själva händelsen så att tavlan fick liv genom de olika personernas placering, hållning och ansiktsuttryck. Hon hade därmed lyckats förmedla den föraning om kommande olyckor som betraktare kan känna vid anblicken av den på bilden 9-årige Gustav Vasa. Det var nog i det senare avseendet som Jenny hade lyckats särskilt bra och som gjorde att hennes tavla placerade sig framför konkurrenternas. Möjligen bidrog också att hon hade valt sin blivande fästman att sitta modell för kung Hans.
Jenny tilldelades den kungliga medaljen tillsammans med en annan av eleverna vid namn Richard Hall. Hennes beskyddare landshövding Albert Ehrensvärd i Göteborg fick nöjet att meddela henne den glada nyheten och hon blev naturligtvis mycket lycklig. Med sin kungliga medalj på meritlistan kunde Jenny framgångsrikt söka det stipendium som hon behövde för att förverkliga sin dröm om Parisstudier. Ekonomin förstärktes av att hon lyckades sälja sin medaljtavla för 700 kr, vilket ju var en ansenlig summa, som omräknad till dagens penningvärde skulle vara än mer imponerande. Och när tavlan år 1998 köptes av Kalmar Museum, så fick man betala 350 000 kr.
Att få ihop pengar till den långa resan och till den följande vistelsen i Paris var naturligtvis en viktig förutsättning för uppfyllelsen av hennes dröm. Men hon fick också annat att göra under förberedelsen för Parisresan och bl a måste hon visa att hon behärskade både franska och tyska språket innan hon fick ge sig iväg. Hon deltog också i en stor utställning i Stockholm tillsammans med ett antal andra kvinnliga konstnärer och där fick hon lysande recensioner.
Trots detta kunde hon under den här tiden också ägna sig åt sociala kontakter och hann delta i nöjeslivet i Stockholm med liv och lust. En gång i månaden hade konstnärerna fest med dans i hennes ateljé och hon var tillsammans med sin fästman inbjuden till slottet till både supé och konstnärsfest. Hon var mycket modemedveten och klädde sig elegant – bl.a. i de stora, tjusiga hattar, som den tidens mode krävde för stadens välbärgade damer.
Året var alltså 1873 när Jenny, som en av ganska få kvinnliga elever, började sina studier vid akademien. Den allra första kvinnliga eleven hade tagits in för knappt tio år sedan och man fick ha högst 25 elever på kvinnolinjen. Redan efter ett år fick hon vid Akademiens högtidssammanträde både "utmärkt loford" och 20 kr i premium. Medan hon studerade i Stockholm fick hon bidrag till sitt uppehälle av både fadern i Göteborg och andra mecenater, men hon arbetade också på olika sätt för att skaffa sig inkomster. Hon lyckades sälja en del av sina alster och hon skaffade prenumeranter till Ny Illustrerad Tidning, i vilken hon medarbetade. Belöningen var 1 kr för varje ny prenumerant.
När hon efter åtta års studier och hårt arbete skulle lämna akademien ville hon kröna sin studietid med att erövra Akademiens kungliga medalj. En sådan framgång skulle göra det möjligt för henne att söka utlandsstipendier och bana väg för fortsatta studier i Paris. Den rika belöning som fanns inom räckhåll fick henne att göra en rejäl satsning på denna tävling. Prisämnet vid 1881 års tävling var "Gustav Vasa som barn inför kung Hans". Det gällde alltså att visualisera en viss historisk händelse, som i detta fall fanns skildrad av Anders Fryxell i "Berättelser ur Svenska historien". I förutsättningarna för tävlingen angavs hur många figurer som skulle vara med och ungefär hur kompositionen skulle se ut. Innan Jenny satte igång att arbeta med "medaljtavlan" studerade hon slottsmiljöer på Gripsholm och föremål och kläder på olika museer. Hennes tavla kom att återge både miljö och alla föremål på ett mästerligt sätt men skildrade också själva händelsen så att tavlan fick liv genom de olika personernas placering, hållning och ansiktsuttryck. Hon hade därmed lyckats förmedla den föraning om kommande olyckor som betraktare kan känna vid anblicken av den på bilden 9-årige Gustav Vasa. Det var nog i det senare avseendet som Jenny hade lyckats särskilt bra och som gjorde att hennes tavla placerade sig framför konkurrenternas. Möjligen bidrog också att hon hade valt sin blivande fästman att sitta modell för kung Hans.
Jenny tilldelades den kungliga medaljen tillsammans med en annan av eleverna vid namn Richard Hall. Hennes beskyddare landshövding Albert Ehrensvärd i Göteborg fick nöjet att meddela henne den glada nyheten och hon blev naturligtvis mycket lycklig. Med sin kungliga medalj på meritlistan kunde Jenny framgångsrikt söka det stipendium som hon behövde för att förverkliga sin dröm om Parisstudier. Ekonomin förstärktes av att hon lyckades sälja sin medaljtavla för 700 kr, vilket ju var en ansenlig summa, som omräknad till dagens penningvärde skulle vara än mer imponerande. Och när tavlan år 1998 köptes av Kalmar Museum, så fick man betala 350 000 kr.
Att få ihop pengar till den långa resan och till den följande vistelsen i Paris var naturligtvis en viktig förutsättning för uppfyllelsen av hennes dröm. Men hon fick också annat att göra under förberedelsen för Parisresan och bl a måste hon visa att hon behärskade både franska och tyska språket innan hon fick ge sig iväg. Hon deltog också i en stor utställning i Stockholm tillsammans med ett antal andra kvinnliga konstnärer och där fick hon lysande recensioner.
Trots detta kunde hon under den här tiden också ägna sig åt sociala kontakter och hann delta i nöjeslivet i Stockholm med liv och lust. En gång i månaden hade konstnärerna fest med dans i hennes ateljé och hon var tillsammans med sin fästman inbjuden till slottet till både supé och konstnärsfest. Hon var mycket modemedveten och klädde sig elegant – bl.a. i de stora, tjusiga hattar, som den tidens mode krävde för stadens välbärgade damer.
Studier i Paris
Vid den tid då Jenny Nyström kom till Paris var det inte möjligt för kvinnor att studera vid Konstakademien Ecole des Beaux Arts i Paris och Jenny fick därför välja en privatskola. Det blev först Académie Colarossi och senare hade hon även kontakter med Académie Julian. Lärarna på dessa privatskolor var desamma som vid franska akademien - även om de inte hann engagera sig lika mycket i privatskolornas elever och deras arbeten som i eleverna på Akademien. För Jenny upptogs dock den mesta tiden av beställningsarbeten, som hon ständigt fick in och som var nödvändiga för hennes uppehälle. Men på hösten 1884 hann hon resa hem till Sverige och eklatera sin förlovning med Daniel Stoopendaal. Den sociala trygghet som denna ringförlovning gav Jenny kan ha känts bra för henne i storstaden Paris.
Det gällde emellertid att komma med på den årliga salongen i Paris. Det var en jättelik utställning med konstverk av alla kategorier. Bara att bli antagen till Salongen var en framgång och om man fick en placering, ett hedersomnämnande och medalj, så var ens lycka gjord. Jenny Nyström debuterade på Salongen med ett självporträtt målat 1884. Detta var alltså en stor framgång – dock utan att ägnas någon större uppmärksamhet i den mördande konkurrensen. Målningen har ändå avsatt vissa spår i den svenska konstlitteraturen liksom en annan målning – I min ateljé - som också kom med på Salongen. Hon blev antagen till och fick visa flera tavlor även på nästa års Salong, varför hon nu kunde betrakta sig som en erkänd och väl etablerad konstnär.
Familjeliv
Jenny Nyström förlovade sig 1884 med Daniel Stoopendaal och efter hemkomsten från Paris tre år senare gifte de sig i Stockholm, där de också bosatte sig. Jenny inredde snart en rymlig ateljé i parisisk stil med möbler och föremål, som sedan dyker upp på otaliga målningar och illustrationer i hennes produktion. Maken Daniel skulle egentligen ha utbildat sig till läkare och han studerade också medicin i många år, men han lyckades inte avlägga sin läkarexamen och hade aldrig någon fast tjänst som läkare. Detta berodde på att han var sjuk under långa perioder, troligen i TBC, och ofta var inlagd på sjukhus. Eftersom han aldrig blev botad från sin sjukdom, så blev Jenny ensam familjeförsörjare även om Daniel hjälpte henne som agent med att ta upp beställningar, driva in betalningar för sålda arbeten etc. Han stöttade henne också i det konstnärliga arbetet genom att diskutera idéer om motiv och projekt som Jenny funderade på. De familjeförhållanden som Jenny kom att leva i medförde säkert att hon oftast kände sig orolig för ekonomin och detta i sin tur gjorde henne mycket benägen att ta på sig nya uppdrag så snart tillfälle erbjöds. Hon hade därför nästan alltid alldeles för mycket att göra och hann ibland inte avsluta sina arbeten med den omsorg som hon egentligen hade velat.
Jenny födde år 1893 sonen Curt, som var mycket efterlängtad och därför mycket välkommen på alla sätt – även som motiv i Jennys målningar. Curt återfinns således i mängder av målningar, illustrationer och på kort från hans uppväxtår.
Konstproduktion
Jenny Nyström försörjde sig under hela sin studietid genom att i snabb takt producera och leverera i huvudsak förbeställda arbeten av olika slag. Under nästan hela 1880-talet var hon flitig leverantör av illustrationer, reportagebilder och porträtt m.m. till Ny Illustrerad Tidning. Det kunde vara helsidor i tidningen med detaljerat återgivna byggnader, interiörer, porträtt och händelser. Här kan nämnas att hon 1880 bl.a. besökte Borås för att göra s.k. minnesblad från ett stort lantbruksmöte, som då ägde rum här. Sådana minnesblad utgjorde en omfattande och detaljerad dokumentation från sådana evenemang som numera beskrivs med hjälp av foton. De tillkom dock ofta under tidspress och upplevdes understundom av kritiken som alltför flyhänt och "fabriksmässigt" framställda - en uppfattning som nog många gånger också hade fog för sig.
Fotokonsten låg i sin linda, men hade ännu inte fått någon omfattande praktisk betydelse för illustrering av tidningar och andra trycksaker. Men under 1800-talets sista årtionde gick utvecklingen inom fotograferingstekniken allt snabbare och Jenny Nyström, som var intresserad av alla tekniska nyheter, tog fotot till hjälp så snart det var möjligt. I början fick fotot utgöra utgångsmaterial för den målade eller tecknade bilden och detta nya arbetssätt gjorde att konstnärer snabbare och lättare kunde få sin bild att överensstämma med motivet. Detta uppfattades av kritikerna som positivt, eftersom det gav mer liv och variation och mindre av den "fabriksmässighet" i bilderna som hade börjat kritiseras.
Jenny ägnade sig tidigt åt att illustrera barnböcker och hon medverkade med sina bilder i den första barnbok som kom ut på svenska, Barnkammarens bok. Denna utgavs t.o.m. i färg och innehöll barnramsor och rim för barn, som tillsammans med Jennys teckningar från barnens egen fantasivärld gjorde den mycket populär. Detta blev början till en lång och mycket betydelsefull karriär som barnboksillustratör och till slut hade Jenny gjort bilder till 340 böcker för barn, 145 omslag till småhäften som kom ut till jularna, 35 läse- och skolböcker samt 230 kalendrar och årsböcker. Men Jenny gjorde naturligtvis också omslag till och illustrationer i en mängd vuxenböcker av olika slag, bl a minst 154 s.k. 25-öresromaner, historieböcker, som ofta innehöll åtskilliga bilder, dikt- och sångböcker m.m. När hon som 80-åring blickade tillbaka på sitt verk nämnde hon i en tidningsintervju två verk som hon kände sig särskilt nöjd med, nämligen Richard Bergströms Ur folksagans rosengårdar från 1889 och Ulrik Uhlands Carl Michael Bellman och Ulla Winblad från 1907. Det är i båda fallen stora och påkostade bokverk med mängder av träffsäkra och ofta roliga illustrationer – den senare utkommen också i en praktupplaga med extra många bilder.
Jenny Nyström illustrerade också mängder av jultidningar och andra tidningar men också det hon i vår tid kanske är mest ihågkommen för – alla julkort och julbonader. Huvudmotivet där är ju Tomten, som uppträder i ett otal variationer. Han presenteras i olika kläder, färdas på olika sätt allt eftersom den tekniska utvecklingen framskrider och dyker upp i olika miljöer. Förutom alla julkort tecknade Jenny, som tidigare nämnts, också många påskkort och påskbonader. De var oftast mycket färgglada, detaljerade och därmed också vackra med hönor och tuppar på olika sätt sysselsatta med att förse människorna med ägg till påsken.
Jenny Nyströms Tomte
Men hur kom det sig då att det blev just tomtar som hon producerade i sådan omfattning att det är dem hon framför allt är känd för idag. Vi får gå tillbaka till år 1871, då Jenny är 17 år. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade då i sitt julnummer Viktor Rydbergs saga "Lille Viggs äfventyr på julafton". Jenny Nyström läste och greps av berättelsen till den grad att hon tog itu med att på eget bevåg illustrera den med ett antal teckningar av lille Vigg i sällskap med tomtenissar, tomtegubbar och julvätten. Teckningarna hamnade i händerna på chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som presenterade dem för sagoförfattaren. Eftersom de båda gillade teckningarna, så sände de dem tillsammans med sagan till Bonniers förlag, där de dock blev liggande tills Jenny själv 1874 skrev till förlaget och begärde tillbaka materialet. Boken blev sedan tryckt för första gången 1875, omtryckt 1878 och har sedan utkommit i åtminstone 15 upplagor och blivit översatt till minst sju språk, inklusive esperanto. Med dessa teckningar var grunden lagd för det svenska tomtebegreppet och Jenny Nyström blev tomtens mamma och för alltid förknippad med detta folkkära och vänliga väsen.
Tomten har dock, som tidigare nämnts, inte alltid sett ut som den tomte Jenny lät uppenbara sig i lille Viggs värld. Men om han under årens lopp har ändrat utseende och klädstil, så är det oftast Jenny själv som legat bakom "modeväxlingarna". De första tomtarna uppträdde i ganska anspråkslös klädsel i gråa och bruna färgnyanser, men efterhand har de blivit tämligen kolorerade och periodvis också lite mer "välklädda". Men den röda tomtemössan har varit beständig. Jenny visste att de som köpte julkort och jultidningar stimulerades av lite variation och förnyelse i motiven och det var säkert bra för affärerna att låta tomten ha lite olika utstyrsel och komma åkande på olika sätt. Därför har hon låtit tomten anlända i slädar och vagnar dragna av hästar, bockar, grisar, hönor m.m., om han nu inte har kommit per bil, båt, tåg eller flyg. Ibland har tomten fått rida på de mest exotiska djur, inklusive giraffer och elefanter. Hon har i takt med tidens gång och samhällets utveckling funnit källor för nya idéer och utifrån dessa skapat ständigt nya och varierade bilder med hjälp av sitt barnperspektiv och sin till synes ohämmade fantasi.
Vid den tid då Jenny Nyström kom till Paris var det inte möjligt för kvinnor att studera vid Konstakademien Ecole des Beaux Arts i Paris och Jenny fick därför välja en privatskola. Det blev först Académie Colarossi och senare hade hon även kontakter med Académie Julian. Lärarna på dessa privatskolor var desamma som vid franska akademien - även om de inte hann engagera sig lika mycket i privatskolornas elever och deras arbeten som i eleverna på Akademien. För Jenny upptogs dock den mesta tiden av beställningsarbeten, som hon ständigt fick in och som var nödvändiga för hennes uppehälle. Men på hösten 1884 hann hon resa hem till Sverige och eklatera sin förlovning med Daniel Stoopendaal. Den sociala trygghet som denna ringförlovning gav Jenny kan ha känts bra för henne i storstaden Paris.
Det gällde emellertid att komma med på den årliga salongen i Paris. Det var en jättelik utställning med konstverk av alla kategorier. Bara att bli antagen till Salongen var en framgång och om man fick en placering, ett hedersomnämnande och medalj, så var ens lycka gjord. Jenny Nyström debuterade på Salongen med ett självporträtt målat 1884. Detta var alltså en stor framgång – dock utan att ägnas någon större uppmärksamhet i den mördande konkurrensen. Målningen har ändå avsatt vissa spår i den svenska konstlitteraturen liksom en annan målning – I min ateljé - som också kom med på Salongen. Hon blev antagen till och fick visa flera tavlor även på nästa års Salong, varför hon nu kunde betrakta sig som en erkänd och väl etablerad konstnär.
Familjeliv
Jenny Nyström förlovade sig 1884 med Daniel Stoopendaal och efter hemkomsten från Paris tre år senare gifte de sig i Stockholm, där de också bosatte sig. Jenny inredde snart en rymlig ateljé i parisisk stil med möbler och föremål, som sedan dyker upp på otaliga målningar och illustrationer i hennes produktion. Maken Daniel skulle egentligen ha utbildat sig till läkare och han studerade också medicin i många år, men han lyckades inte avlägga sin läkarexamen och hade aldrig någon fast tjänst som läkare. Detta berodde på att han var sjuk under långa perioder, troligen i TBC, och ofta var inlagd på sjukhus. Eftersom han aldrig blev botad från sin sjukdom, så blev Jenny ensam familjeförsörjare även om Daniel hjälpte henne som agent med att ta upp beställningar, driva in betalningar för sålda arbeten etc. Han stöttade henne också i det konstnärliga arbetet genom att diskutera idéer om motiv och projekt som Jenny funderade på. De familjeförhållanden som Jenny kom att leva i medförde säkert att hon oftast kände sig orolig för ekonomin och detta i sin tur gjorde henne mycket benägen att ta på sig nya uppdrag så snart tillfälle erbjöds. Hon hade därför nästan alltid alldeles för mycket att göra och hann ibland inte avsluta sina arbeten med den omsorg som hon egentligen hade velat.
Jenny födde år 1893 sonen Curt, som var mycket efterlängtad och därför mycket välkommen på alla sätt – även som motiv i Jennys målningar. Curt återfinns således i mängder av målningar, illustrationer och på kort från hans uppväxtår.
Konstproduktion
Jenny Nyström försörjde sig under hela sin studietid genom att i snabb takt producera och leverera i huvudsak förbeställda arbeten av olika slag. Under nästan hela 1880-talet var hon flitig leverantör av illustrationer, reportagebilder och porträtt m.m. till Ny Illustrerad Tidning. Det kunde vara helsidor i tidningen med detaljerat återgivna byggnader, interiörer, porträtt och händelser. Här kan nämnas att hon 1880 bl.a. besökte Borås för att göra s.k. minnesblad från ett stort lantbruksmöte, som då ägde rum här. Sådana minnesblad utgjorde en omfattande och detaljerad dokumentation från sådana evenemang som numera beskrivs med hjälp av foton. De tillkom dock ofta under tidspress och upplevdes understundom av kritiken som alltför flyhänt och "fabriksmässigt" framställda - en uppfattning som nog många gånger också hade fog för sig.
Fotokonsten låg i sin linda, men hade ännu inte fått någon omfattande praktisk betydelse för illustrering av tidningar och andra trycksaker. Men under 1800-talets sista årtionde gick utvecklingen inom fotograferingstekniken allt snabbare och Jenny Nyström, som var intresserad av alla tekniska nyheter, tog fotot till hjälp så snart det var möjligt. I början fick fotot utgöra utgångsmaterial för den målade eller tecknade bilden och detta nya arbetssätt gjorde att konstnärer snabbare och lättare kunde få sin bild att överensstämma med motivet. Detta uppfattades av kritikerna som positivt, eftersom det gav mer liv och variation och mindre av den "fabriksmässighet" i bilderna som hade börjat kritiseras.
Jenny ägnade sig tidigt åt att illustrera barnböcker och hon medverkade med sina bilder i den första barnbok som kom ut på svenska, Barnkammarens bok. Denna utgavs t.o.m. i färg och innehöll barnramsor och rim för barn, som tillsammans med Jennys teckningar från barnens egen fantasivärld gjorde den mycket populär. Detta blev början till en lång och mycket betydelsefull karriär som barnboksillustratör och till slut hade Jenny gjort bilder till 340 böcker för barn, 145 omslag till småhäften som kom ut till jularna, 35 läse- och skolböcker samt 230 kalendrar och årsböcker. Men Jenny gjorde naturligtvis också omslag till och illustrationer i en mängd vuxenböcker av olika slag, bl a minst 154 s.k. 25-öresromaner, historieböcker, som ofta innehöll åtskilliga bilder, dikt- och sångböcker m.m. När hon som 80-åring blickade tillbaka på sitt verk nämnde hon i en tidningsintervju två verk som hon kände sig särskilt nöjd med, nämligen Richard Bergströms Ur folksagans rosengårdar från 1889 och Ulrik Uhlands Carl Michael Bellman och Ulla Winblad från 1907. Det är i båda fallen stora och påkostade bokverk med mängder av träffsäkra och ofta roliga illustrationer – den senare utkommen också i en praktupplaga med extra många bilder.
Jenny Nyström illustrerade också mängder av jultidningar och andra tidningar men också det hon i vår tid kanske är mest ihågkommen för – alla julkort och julbonader. Huvudmotivet där är ju Tomten, som uppträder i ett otal variationer. Han presenteras i olika kläder, färdas på olika sätt allt eftersom den tekniska utvecklingen framskrider och dyker upp i olika miljöer. Förutom alla julkort tecknade Jenny, som tidigare nämnts, också många påskkort och påskbonader. De var oftast mycket färgglada, detaljerade och därmed också vackra med hönor och tuppar på olika sätt sysselsatta med att förse människorna med ägg till påsken.
Jenny Nyströms Tomte
Men hur kom det sig då att det blev just tomtar som hon producerade i sådan omfattning att det är dem hon framför allt är känd för idag. Vi får gå tillbaka till år 1871, då Jenny är 17 år. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade då i sitt julnummer Viktor Rydbergs saga "Lille Viggs äfventyr på julafton". Jenny Nyström läste och greps av berättelsen till den grad att hon tog itu med att på eget bevåg illustrera den med ett antal teckningar av lille Vigg i sällskap med tomtenissar, tomtegubbar och julvätten. Teckningarna hamnade i händerna på chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som presenterade dem för sagoförfattaren. Eftersom de båda gillade teckningarna, så sände de dem tillsammans med sagan till Bonniers förlag, där de dock blev liggande tills Jenny själv 1874 skrev till förlaget och begärde tillbaka materialet. Boken blev sedan tryckt för första gången 1875, omtryckt 1878 och har sedan utkommit i åtminstone 15 upplagor och blivit översatt till minst sju språk, inklusive esperanto. Med dessa teckningar var grunden lagd för det svenska tomtebegreppet och Jenny Nyström blev tomtens mamma och för alltid förknippad med detta folkkära och vänliga väsen.
Tomten har dock, som tidigare nämnts, inte alltid sett ut som den tomte Jenny lät uppenbara sig i lille Viggs värld. Men om han under årens lopp har ändrat utseende och klädstil, så är det oftast Jenny själv som legat bakom "modeväxlingarna". De första tomtarna uppträdde i ganska anspråkslös klädsel i gråa och bruna färgnyanser, men efterhand har de blivit tämligen kolorerade och periodvis också lite mer "välklädda". Men den röda tomtemössan har varit beständig. Jenny visste att de som köpte julkort och jultidningar stimulerades av lite variation och förnyelse i motiven och det var säkert bra för affärerna att låta tomten ha lite olika utstyrsel och komma åkande på olika sätt. Därför har hon låtit tomten anlända i slädar och vagnar dragna av hästar, bockar, grisar, hönor m.m., om han nu inte har kommit per bil, båt, tåg eller flyg. Ibland har tomten fått rida på de mest exotiska djur, inklusive giraffer och elefanter. Hon har i takt med tidens gång och samhällets utveckling funnit källor för nya idéer och utifrån dessa skapat ständigt nya och varierade bilder med hjälp av sitt barnperspektiv och sin till synes ohämmade fantasi.
Av Bengt Olsson
Källa: Jenny Nyström. Livet och Konsten av Gunnel Forsberg Warringer, Ordalaget Bokförlag AB 2008.
För den som vill studera Jenny Nyströms konstnärskap närmare rekommenderas den permanenta
Jenny Nyström utställningen vid Kalmar Länsmuseum, som efter ombyggnadsarbeten öppnar igen 2012-04-01.
Källa: Jenny Nyström. Livet och Konsten av Gunnel Forsberg Warringer, Ordalaget Bokförlag AB 2008.
För den som vill studera Jenny Nyströms konstnärskap närmare rekommenderas den permanenta
Jenny Nyström utställningen vid Kalmar Länsmuseum, som efter ombyggnadsarbeten öppnar igen 2012-04-01.
2011-01-31
2011 års Smålänning Bruno Mathsson 1907-1988
 |
| Fotograf Henry Thelander |
”Lite spänd inför mötet med den berömde möbelformgivaren hade jag infunnit mig i god tid utanför dennes föräldrahem, som också var snickeriverkstad och kontor, på Tånnögatan i Värnamo. Jag hade väntat mig att möta en korrekt och strikt arkitekt. Punktligt svängde en knallröd Rover med öppen taklucka in på gården. Bakom ratten satt Bruno Mathsson iförd sportigt ledig klädsel krönt av en elegant flygarmössa i skinn. Han gjorde en magnifik entré, värdig en det funktionalistiska formspråkets mästare.”
Så har framlidne direktören Henry Thelander berättat om sitt första möte med professor Bruno Mathsson. Mötet ledde till en livslång vänskap och arbetsgemenskap. Henry Thelander blev Bruno Mathssons grå eminens och de arbetade sida vid sida i drygt 40 år. Henry Thelanders söner, Bo och Dan, för nu kulturarvet efter Bruno Mathsson vidare i Bruno Mathsson International AB med dotterbolag.
Bruno Mathsson föddes till snickare. Fadern, Karl Mathsson, var snickarmästare i fjärde generationen och det var därför naturligt att Bruno skulle följa i faderns fotspår. Han fick lära sig yrket från grunden och förskaffade sig på detta sätt en gedigen träteknisk kunskap och en välutvecklad känsla för träets egenskaper. För den unge Bruno var emellertid detta inte tillräckligt. Han fascinerades tidigt av möjligheterna som fanns i att utveckla möblernas form och funktion i symbios med hög träteknisk kvalitet.
Funktionalismens idéer fångade hans själ. Han fördjupade sig under flera år på 1920- och 1930-talen i självstudier. År 1929 fick han möjlighet att börja låna böcker och tidsskrifter på Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg. Snart skickades boklådor per tåg mellan Värnamo och Göteborg. Bruno Mathsson lärde även känna museets dåvarande intendent, Gustaf Munthe, en kontakt som senare skulle bli mycket betydelsefull för hans fortsatta karriär.
År 1930 arrangerades en hantverks- och industriutställning i Värnamo. Karl Mathsson Möbelsnickeri ställde där ut en traditionell barockstol i bränd furu, ett arbete av Bruno Mathsson. Av Hantverksföreningen fick han ett resestipendium, vilket gav honom möjlighet att samma år åka till Stockholm för att bl a besöka Stockholmsutställningen.
Funktionalismens idéer fångade hans själ. Han fördjupade sig under flera år på 1920- och 1930-talen i självstudier. År 1929 fick han möjlighet att börja låna böcker och tidsskrifter på Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg. Snart skickades boklådor per tåg mellan Värnamo och Göteborg. Bruno Mathsson lärde även känna museets dåvarande intendent, Gustaf Munthe, en kontakt som senare skulle bli mycket betydelsefull för hans fortsatta karriär.
År 1930 arrangerades en hantverks- och industriutställning i Värnamo. Karl Mathsson Möbelsnickeri ställde där ut en traditionell barockstol i bränd furu, ett arbete av Bruno Mathsson. Av Hantverksföreningen fick han ett resestipendium, vilket gav honom möjlighet att samma år åka till Stockholm för att bl a besöka Stockholmsutställningen.
Stockholmsutställningen, som innebar funktionalismens genombrott i Sverige, blev en stor upplevelse för Bruno Mathsson. Han fick, trots att han såg på utställningen med en kritiskt blick, en viktig inblick i att något nytt höll på att växa fram. Detta tillsammans med hans intensiva studier av all den litteratur han lånat från Röhsska Konstslöjdmuseet gjorde att han slutligen frigjorde sig från stiltänkandet och fann ett nytt, eget formspråk.
När Bruno Mathsson 1931 fick uppdraget att rita en stol för Värnamo Lasaretts väntrum, provade han för första gången sina teorier om att skapa en stol med hängande sadelgjordsmatta för att uppnå ett bekvämt sittande utan stoppning och resårer. Stolen var uppbyggd av massivt trä med separat sitsram och stativ med armstöd. Lasarettets personal döpte stolen till Gräshoppan. De tyckte att stolarna såg förskräckliga ut och ställde efter en tid upp dem på vinden. Efter Brunos genombrott kom de emellertid till heders igen.
När Bruno Mathsson 1931 fick uppdraget att rita en stol för Värnamo Lasaretts väntrum, provade han för första gången sina teorier om att skapa en stol med hängande sadelgjordsmatta för att uppnå ett bekvämt sittande utan stoppning och resårer. Stolen var uppbyggd av massivt trä med separat sitsram och stativ med armstöd. Lasarettets personal döpte stolen till Gräshoppan. De tyckte att stolarna såg förskräckliga ut och ställde efter en tid upp dem på vinden. Efter Brunos genombrott kom de emellertid till heders igen.
Bruno Mathsson hade emellertid fått blodad tand och fortsatte entusiastiskt med att utveckla sina ideéer. Han studerade noga ”sittandets mekanik”. För att få fram en perfekt sittkurva provade han bl a att sätta sig i en snödriva för att sedan studera det avtryck hans kropp gjort. Han började även experimentera med böjlimningstekniken som erbjöd honom möjligheten att uppnå stor styrka i finstämt dimensionerade detaljer.
Detta arbete resulterade bl a i att Bruno Mathsson under åren 1933-1936 utformade en serie stolar, de tre grundstolarna, som kom att kallas arbets-, vil- och liggstol mod. 36. De var uppbyggda med en sitsram av massivt trä vilken kläddes med flätad sadelgjord samt ett separat böjlimmat underrede.
Detta arbete resulterade bl a i att Bruno Mathsson under åren 1933-1936 utformade en serie stolar, de tre grundstolarna, som kom att kallas arbets-, vil- och liggstol mod. 36. De var uppbyggda med en sitsram av massivt trä vilken kläddes med flätad sadelgjord samt ett separat böjlimmat underrede.
Intendent Gustaf Munthe på Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg erbjöd Bruno Mathsson att göra en utställning på museet. Det gav honom en möjlighet att visa upp sina möbler för en större publik. Den 14 mars 1936 öppnades denna utställning. Där visades bland annat den nya stolserien samt det geniala fällbordet. Utställningen blev en fullständig succé och innebar Bruno Mathssons genombrott och erkännande som formgivare i Sverige.
Redan 1937, ett år efter utställningen på Röhsska Konstslöjdsmuseet, var han representerad på världsutställningen Paris Expo, där han erövrade ett Grand Prix för sin säng Paris. Under denna utställning rönte hans möbler stor uppskattning och beundran och kom att efterfrågas över världen. Chefen på designavdelningen på Museum of Modern Art i New York, Edgar Kaufmann j:r, såg Bruno Mathssons stolar på utställningen och blev mycket intresserad. År 1939 beställde museet stolar för en tillbyggnad av museet. Samma år fanns hans möbler representerade bl a på världsutställningen i New York samt Golden Gate-utställningen i San Francisco.
Dåtidens store kulturbärare i Svenska Slöjdföreningen, Gotthard Johansson, hade besökt Museum of Modern Art och där upplevt Bruno Mathssons möbler. Den 11 maj 1940 skrev han lyriskt i en längre artikel i Svenska Dagbladet: “En enda modern svensk möbelkonstnär intar en särställning. Hans snart internationellt ryktbara namn är Bruno Mathsson i Värnamo, och han är utan tvivel en av de egendomligaste gestalterna i svensk konstindustri.” ”.. när jag i somras fann möblerna i världens exklusivaste utställningslokal, kände jag för första gången i mitt liv en hemlig stolthet över att vara född endast två mil från Värnamo”. Det var ett erkännande som kom att betyda mycket för Bruno Mathsson.
Dåtidens store kulturbärare i Svenska Slöjdföreningen, Gotthard Johansson, hade besökt Museum of Modern Art och där upplevt Bruno Mathssons möbler. Den 11 maj 1940 skrev han lyriskt i en längre artikel i Svenska Dagbladet: “En enda modern svensk möbelkonstnär intar en särställning. Hans snart internationellt ryktbara namn är Bruno Mathsson i Värnamo, och han är utan tvivel en av de egendomligaste gestalterna i svensk konstindustri.” ”.. när jag i somras fann möblerna i världens exklusivaste utställningslokal, kände jag för första gången i mitt liv en hemlig stolthet över att vara född endast två mil från Värnamo”. Det var ett erkännande som kom att betyda mycket för Bruno Mathsson.
Efter krigsårens ofrivilliga isolering kunde Bruno Mathsson tillsammans med hustrun Karin under åren 1948-49 göra en längre USA-resa. Under denna resa blev paret genom Edgar Kaufmann j:rs försorg introducerade för kontinentens stora arkitekter.
Dessa kontakter inspirerade bl a Bruno Mathsson till att skapa sina berömda glashus. Det första var den egna utställningshallen i Värnamo, som stod färdig 1950. En betongplatta göts direkt på mark och försågs med golvvärme bestående av elektriska kablar. En av husets väggar utgjordes av en tegelmur, de övriga tre av Bruno Mathssons eget patent, Brunopane, bestående av treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas. Byggnaden väckte stort uppseende. Den präglas av närheten till naturen, det enkla och funktionella och speglar Bruno Mathssons kärlek till ljuset.
Under ett decennium levererades och byggdes ett betydande antal glashus efter de Mathssonska principerna. Dock stötte man ofta på motstånd vid ansökan om bygglov. I landets kommuner stod man frågande inför de nydanande konstruktioner husen uppvisade. Bruno Mathsson tröttnade så småningom på allt motstånd han mötte och upphörde med husbyggandet. Efter 1960 byggdes inga fler hus för kunds räkning.
Paret Mathsson, som bodde i en hyrd flygel till Toftaholms Herrgårdspensionat, uppförde sitt första egna hus 1960 i Frösakull, Halmstad. Ett sommarhus där gränsen ute - inne nästan raderats ut. År 1964-65 uppfördes en permanentvilla vid sjön Vidösterns strand söder om Värnamo samt 1973 ett hus i Vilamoura, Portugal, där paret Mathsson tillbringade många vintrar.
Dessa kontakter inspirerade bl a Bruno Mathsson till att skapa sina berömda glashus. Det första var den egna utställningshallen i Värnamo, som stod färdig 1950. En betongplatta göts direkt på mark och försågs med golvvärme bestående av elektriska kablar. En av husets väggar utgjordes av en tegelmur, de övriga tre av Bruno Mathssons eget patent, Brunopane, bestående av treskiktsglas med mellanrummen fyllda med isolerande kvävgas. Byggnaden väckte stort uppseende. Den präglas av närheten till naturen, det enkla och funktionella och speglar Bruno Mathssons kärlek till ljuset.
Under ett decennium levererades och byggdes ett betydande antal glashus efter de Mathssonska principerna. Dock stötte man ofta på motstånd vid ansökan om bygglov. I landets kommuner stod man frågande inför de nydanande konstruktioner husen uppvisade. Bruno Mathsson tröttnade så småningom på allt motstånd han mötte och upphörde med husbyggandet. Efter 1960 byggdes inga fler hus för kunds räkning.
Paret Mathsson, som bodde i en hyrd flygel till Toftaholms Herrgårdspensionat, uppförde sitt första egna hus 1960 i Frösakull, Halmstad. Ett sommarhus där gränsen ute - inne nästan raderats ut. År 1964-65 uppfördes en permanentvilla vid sjön Vidösterns strand söder om Värnamo samt 1973 ett hus i Vilamoura, Portugal, där paret Mathsson tillbringade många vintrar.
Under 1960-talet återvände Bruno Mathsson till möbelskapandet, vilket resulterade i en stor rad möbler i både trä och stål. Tillsammans med den danske poeten och matematikern Piet Hein utvecklade han Superellipsbordet och Spännbenet.
År 1969 visades för första gången Mathsson-möbler i Japan. I september 1974 gjorde Karin och Bruno Mathsson sin första resa till Japan. På japanskt initiativ öppnades en utställning i Swedish Center Building i Tokyo. År 1976 arbetade Bruno Mathsson fram en kollektion möbler anpassade för Japan och en japansk licenstillverkning växte så småningom fram. Idag erbjuds såväl de licenstillverkade möblerna som de svensktillverkade på den japanska marknaden.
Bruno Mathsson gjorde ett flertal resor till Japan och deltog vid ett tillfälle i en paneldiskussion i Tokyo med flera hundra inredningsarkitekter. Fil Dr Ulf Hård af Segerstad, kulturskribent på Svenska Dagbladet, refererade:
”De var ute efter den ´Mathssonska metoden´, som kanske inte är så lätt att förklara även för den skickligaste tolk. Till slut beställde Bruno Mathsson in ett ordentligt stycke ritpapper, placerade det på golvet, bad en åhörare lägga sig på papperet på sidan och drog sedan med pennan en mer eller mindre elegant kontur längs den japanska ryggkurvan från skuldran till fötterna. Det kluriga pedagogiska greppet väckte karakteristisk dämpad japansk entusiasm och avslöjade drastiska skillnader mellan traditionellt österländskt sittande på golv och västerländskt sittande på stol”.
År 1969 visades för första gången Mathsson-möbler i Japan. I september 1974 gjorde Karin och Bruno Mathsson sin första resa till Japan. På japanskt initiativ öppnades en utställning i Swedish Center Building i Tokyo. År 1976 arbetade Bruno Mathsson fram en kollektion möbler anpassade för Japan och en japansk licenstillverkning växte så småningom fram. Idag erbjuds såväl de licenstillverkade möblerna som de svensktillverkade på den japanska marknaden.
Bruno Mathsson gjorde ett flertal resor till Japan och deltog vid ett tillfälle i en paneldiskussion i Tokyo med flera hundra inredningsarkitekter. Fil Dr Ulf Hård af Segerstad, kulturskribent på Svenska Dagbladet, refererade:
”De var ute efter den ´Mathssonska metoden´, som kanske inte är så lätt att förklara även för den skickligaste tolk. Till slut beställde Bruno Mathsson in ett ordentligt stycke ritpapper, placerade det på golvet, bad en åhörare lägga sig på papperet på sidan och drog sedan med pennan en mer eller mindre elegant kontur längs den japanska ryggkurvan från skuldran till fötterna. Det kluriga pedagogiska greppet väckte karakteristisk dämpad japansk entusiasm och avslöjade drastiska skillnader mellan traditionellt österländskt sittande på golv och västerländskt sittande på stol”.
Tillbaka från sina Japan-resor fortsatte Bruno Mathsson oförtrutet sitt skapande. Han var nu en man som fått sitt erkännande över hela världen. Då han t ex återvände med en utställning till Museum of Modern Art i New York 1978, skrev tidningen New York Times i en rubrik “Bruno is back”. Han fick även ett flertal utmärkelser, bland vilka kan nämnas Gregor Paulsson-statyetten (1955), Prins Eugens guldmedalj (1965), Riddare av Kungliga Vasaorden (1967), medlem i The Royal Society of Art, London (1978) samt tilldelad professors titel av svenska regeringen (1981).
Bruno Mathsson var en särpräglad konstnär, egensinnig, småländskt envis och klurig. Han levde med och för sin konst och tycktes aldrig för-tröttas i sin iver att skapa nya möbler för en ny tid. År 1981, 74 år gammal, skapade han en arbetsplats för datoranvändare. Arbetsplatsen är försedd med en så kallad ”vinge”, vilken avlastar användarens skulderparti. År 1986 lämnade den sista möbeln Bruno Mathssons ritbord, fåtöljen Minister.
Bruten av sjukdom avled Bruno Mathsson 1988, dock lämnade han efter sig ett rikt kulturarv. Hans möbler framstår som evigt unga, de betraktas både som konst och som bruksföremål. Samtidigt som de ställs ut på museum uppfattas de som moderna, fräscha och funktionella av dagens människor.
Bruno Mathsson var en särpräglad konstnär, egensinnig, småländskt envis och klurig. Han levde med och för sin konst och tycktes aldrig för-tröttas i sin iver att skapa nya möbler för en ny tid. År 1981, 74 år gammal, skapade han en arbetsplats för datoranvändare. Arbetsplatsen är försedd med en så kallad ”vinge”, vilken avlastar användarens skulderparti. År 1986 lämnade den sista möbeln Bruno Mathssons ritbord, fåtöljen Minister.
Bruten av sjukdom avled Bruno Mathsson 1988, dock lämnade han efter sig ett rikt kulturarv. Hans möbler framstår som evigt unga, de betraktas både som konst och som bruksföremål. Samtidigt som de ställs ut på museum uppfattas de som moderna, fräscha och funktionella av dagens människor.
Av Håkan Sjöman och Dan Thelander
2010-01-31
2010 års Smålänning Axel Petersson - Döderhultaren 1868-1925
År 2010 är det jämnt 100 år sedan en av våra största träskulptörer fick sitt internationella genombrott. Han var smålänning och hette Axel Petersson, men han är för de flesta mer känd under sitt konstnärsnamn, Döderhultarn, ett namn som han även använde själv.
Axel Robert Petersson föddes den 12 december år 1868 på gården Högatorp i Döderhults socken utanför Oskarshamn som barn till Per August Petersson och Eva Lotta Persdotter. Båda föräldrarna hade sina rötter i Oskarshamnstrakten. Axels far var jordbrukare och nämndeman, men han dog redan år 1877 vid 43 års ålder, och modern fick då ensam ta hand om den knappt nio år gamle Axel och hans sex syskon.
Axel har inte lämnat så många upplysningar om sin barndom, men han tycks redan vid sexårsåldern ha intresserat sig för att hjälpa sin mor vid bakningen. Han fick då tillfälle att modellera i deg, vilket enligt honom själv var ett uttryck för ”en drift, som skulle ta ut sin rätt”. Han uppvisade däremot ingen nämnvärd lust för bokliga studier, vilket delvis kan ha berott på att han hade en sträng skollärare, Carl Magnus Lård (Lord), som ursprungligen varit knekt vid Kalmar regemente. Axel fick börja i läroverket i Oskarshamn, men efter tre år avbröt han sina studier. Det var egentligen bara två ämnen som intresserade honom – teckning och naturkunnighet, vilket också avspeglas i hans senare produktion. Redan vid denna tid tillverkade han en del sniderier.
Axels intresse för att tillverka träskulpturer uppkom tidigt, och ibland smet han ifrån sysslorna på gården för att kunna ägna sig åt sitt täljande. Efter att familjen år 1889 flyttat in till Oskarshamn, fick han en egen bod för sitt snidande. Det verkar högst troligt att Astrid Lindgren från det närbelägna Vimmerby till viss del påverkats av berättelserna om Axel, när hon skapade sin envetne och påhittige Emil i Lönneberga och hans snickarbod.
I anslutning till att familjen flyttade in till Oskarshamn gjorde Axel rekryten under 42 dagar hos Smålands husarer på Ränneslätt. Detta gav honom goda möjligheter att specialstudera hästar och deras rörelsemönster, vilket fick stor betydelse för hans kommande konstnärskap. Han har senare också på ett utsökt sätt levandegjort en del situationer från knektlivet.
Axel var självlärd, men sannolikt fick han också år 1890 en viss skolning hos den två år äldre träsnidaren Frans Edvard Källström i Oskarshamn, far till den kände skulptören Arvid Källström. Hans uppgift blev att delta i tillverkningen av traditionella sniderier med helt släta ytor, men detta var inte alls hans stil. Även om han kunde tillverka klassiska träfigurer föredrog han den mer grovhuggna stilen, som gav en bättre möjlighet att framhäva karaktären och dynamiken hos de gestalter han skapade. Axel föredrog att arbeta med alträ, eftersom detta träslag inte mörknade med tiden utan antog den ”lortbruna bondgubbsfärgen”, som han tyckte passade bäst för hans olika figurer.
Till en början sålde Axel sina skulpturer billigt för en tjugofemföring, som myntmässigt motsvarade den gamla ”tolvskillingen”, som slutgiltigt gått i graven redan under Oskar I:s regering. Eftersom han vid köpslåendet brukade säga: ”Vi får väl säja en tolvskilling?”, kallades han ofta rätt och slätt ”Tolvskillingen”. Någon egentlig yrkesverksamhet tycks Axel inte ha bedrivit under sina ungdomsår, och i oskarshamnsbornas ögon utvecklades han till ett original.
Genombrottet
Axels begåvning noterades i början av seklet av Albert Engström, som fått ta emot en hel del alster till försäljning. Engström insåg deras värde, men han spred inte kunskaperna om skulptören vidare. Axel blev också uppmärksammad i hemstaden under 50-årsjubileet år 1906, då han i samband med en industriutställning belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd. Chefredaktören för Oskarshamns-Bladet, Johan Danielsson, skrev också en uppskattande artikel och betonade att Axel borde uppmuntras mot bakgrund av hans talang och seriösa konstnärskap.
Axels begåvning noterades i början av seklet av Albert Engström, som fått ta emot en hel del alster till försäljning. Engström insåg deras värde, men han spred inte kunskaperna om skulptören vidare. Axel blev också uppmärksammad i hemstaden under 50-årsjubileet år 1906, då han i samband med en industriutställning belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd. Chefredaktören för Oskarshamns-Bladet, Johan Danielsson, skrev också en uppskattande artikel och betonade att Axel borde uppmuntras mot bakgrund av hans talang och seriösa konstnärskap.
Att Axel fick ett nationellt genombrott kan tillskrivas Hasse Z[etterström]. Han hade av en vän fått en ”Ottenbyare”, alltså en av Axels gestaltningar av militärens utmärglade hästkrakar från Ottenby på Öland. Denna skulptur väckte vännen och tecknaren Oskar Anderssons (OA) gillande och fick Hasse Z att fundera över vem skulptören var. Han visste att konstnären kom från Oskarshamn, och han lyckades därför lätt få fram uppgifter om upphovsmannen. Hasse Z bedömde att det kunde vara spännande att ha med Axels träsniderier på en karikatyrutställning år 1909 för skämttecknare, och efter att ha kontaktat honom fick Hasse Z låna ett par stora lådor med träskulpturer. Det skulle visa sig att dessa fick en mycket stor uppmärksamhet! I samband med denna utställning erhöll Axel det senare allmänt vedertagna konstnärsnamnet ”Döderhultarn”.
Efter framgången hos Hasse Z inbjöds Axel till olika utställningar inom landet, och han lyckades då också sälja en variant av ”Beväringsmönstringen” till Göteborgs Konstmuseum för 150 kronor via museichefen, professor Axel Romdahl. Även schacksällskapet Manhem i Göteborg lyckades året därpå förvärva en skulptur i form av två schackspelare, som utformats efter ett par översända amatörfotografier.
År 1910 fick Axel sin internationella debut som inviterad deltagare i Humoristernas Salong i Paris. Sedan följde flera andra internationella framträdanden i Europa och senare även i New York, San Fransisco och Chicago. Den internationella berömmelsen ledde till att Axel så småningom fick beställningar från hela världen. Döderhultarn fick alltså, till skillnad från många andra konstnärer, uppleva framgång redan under sin livstid. Han var också väl medveten om sin konstnärliga skicklighet, vilket visas av hans uttalande: ”Det finns tio tusen snusdosmakare i världen men bara en Döderhultare”. Trots berömmelsen lade han sig dock aldrig till med några divalater.
Konstnärskapet
Döderhultarns konst karaktäriseras av genial enkelhet, som framhävs av snideriets grovhuggna drag, samtidigt som varje skulptur är väl genomarbetad med lika mycket möda lagd på baksidan som på framsidan. Vidare finns en dynamik i hans skulpturer med en plasticitet, som saknas hos hans imitatörer, vars verk närmast kan ses som halvfabrikat. Hans konst har även inspirerat andra konstnärer, bland annat Bror Hjorth.
Motiven är framför allt ”vanligt folk”, som han avbildade med drastisk humor och satiriskt skarpsinne. Han avbildade även överheten, exempelvis kungaparet Oskar II och Sophia, krigsminister Axel Rappe och flygbaronen Carl Cederström. En stor del av produktionen består av grupper, som kunde gestalta exempelvis en ”Beväringsmönstring”, ”Dansande par”, ett ”Bröllop”, ett faderskapsmål inför en ”Häradsrätt”, en ”Begravning” eller en ”Auktion”. Åtskilliga grupper innehåller både människor och djur som ”Kobröllop” och ”Kära mor vid mjölkningen”. Som nämnts ovan hade Döderhultarn allt sedan rekryten ett särskilt intresse för hästar, som han både avbildat traditionellt och stiliserat, alltifrån ”Ottenbyare” till den dynamiska gruppen ”Apokalypsen” med fyra ryttarlösa hästar i fullt sken.
Döderhultarns konst karaktäriseras av genial enkelhet, som framhävs av snideriets grovhuggna drag, samtidigt som varje skulptur är väl genomarbetad med lika mycket möda lagd på baksidan som på framsidan. Vidare finns en dynamik i hans skulpturer med en plasticitet, som saknas hos hans imitatörer, vars verk närmast kan ses som halvfabrikat. Hans konst har även inspirerat andra konstnärer, bland annat Bror Hjorth.
Motiven är framför allt ”vanligt folk”, som han avbildade med drastisk humor och satiriskt skarpsinne. Han avbildade även överheten, exempelvis kungaparet Oskar II och Sophia, krigsminister Axel Rappe och flygbaronen Carl Cederström. En stor del av produktionen består av grupper, som kunde gestalta exempelvis en ”Beväringsmönstring”, ”Dansande par”, ett ”Bröllop”, ett faderskapsmål inför en ”Häradsrätt”, en ”Begravning” eller en ”Auktion”. Åtskilliga grupper innehåller både människor och djur som ”Kobröllop” och ”Kära mor vid mjölkningen”. Som nämnts ovan hade Döderhultarn allt sedan rekryten ett särskilt intresse för hästar, som han både avbildat traditionellt och stiliserat, alltifrån ”Ottenbyare” till den dynamiska gruppen ”Apokalypsen” med fyra ryttarlösa hästar i fullt sken.
Avbildningar av kvinnogestalter sträcker sig från fint snidade nakna kvinnofigurer med det säregna namnet ”Venus de Döderhult”, till mer grovhuggna kvinnor som en ”Bondtös”, en gravid brud vid ett ”Bröllop”, en mjölkerska, ett par ”Kaffedrinkerskor” och en änka vid en ”Begravning”. Han var inte heller främmande för sexuella motiv med bland annat ett verk i form av en låda med en ”Samlagsscen”, och han tillverkade också åtskilliga fallosar. En av dessa tillägnades för övrigt Albert Engström med rekommendationen att använda den som klädhängare. Han överlät dock detta konstverk till en vän, som föredrog att använda skulpturen som dörrhandtag!
Mångsidigheten
Ett av Axels drag var nyfikenheten, som bland annat avspeglades i hans intresse för flygning. Redan år 1897 försökte han utan framgång få komma med i smålänningen S.A. Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen, och tur var väl det! Hans intresse för att studera världen ovanifrån höll i sig, och år 1913 lyckades han få vara med om en uppstigning med den franske konstflygaren Maurice Chevillard. Sex år senare flög han med en zeppelinare till Berlin, vilket dock gav en trist och föga lustfylld upplevelse. Som ett kuriosum kan nämnas att Axel år 1909 också fick patent på en särskild sorts kartfotografering! Religiöst och politiskt förblev Döderhultarn i stort sett oengagerad.
Ett av Axels drag var nyfikenheten, som bland annat avspeglades i hans intresse för flygning. Redan år 1897 försökte han utan framgång få komma med i smålänningen S.A. Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen, och tur var väl det! Hans intresse för att studera världen ovanifrån höll i sig, och år 1913 lyckades han få vara med om en uppstigning med den franske konstflygaren Maurice Chevillard. Sex år senare flög han med en zeppelinare till Berlin, vilket dock gav en trist och föga lustfylld upplevelse. Som ett kuriosum kan nämnas att Axel år 1909 också fick patent på en särskild sorts kartfotografering! Religiöst och politiskt förblev Döderhultarn i stort sett oengagerad.
Döderhultarn fortsatte att skulptera hela sitt liv. Ett av hans sista verk är den grymma, känsloladdade gruppen ”Den obarmhärtige fosterfadern” från år 1924 med en ursinnig vuxen man som med en käpp hotar en vettskrämd, hopkrupen, liggande pojke. Året därpå, den 15 mars 1925, avled han 56 år gammal i sitt hem i Oskarshamn, sittande i sin korgstol i vindskammaren. Enligt kyrkoboken, där han skrivs som ‘Artist (skulptör, ”Dödehultarn”)’, var dödsorsaken lungtuberkulos. En vecka senare gravsattes han på Döderhults kyrkogård.
Axel gifte sig aldrig, men han efterlämnade en utomäktenskapligt född son, Lill-Axel (1916-1957). Till oss alla har Döderhultarn överlämnat en ovärderlig kulturskatt, som dels avslöjar en sällsynt konstnärlig begåvning, dels på ett utmärkt sätt kompletterar Albert Engströms galleri med livfyllda bilder från den småländska landsbygden i början av förra seklet.
För att få en mer levande bild av Döderhultarns verk rekommenderas ett besök på det utmärkta Döderhultarmuseet i Oskarshamn, som har möjliggjorts tack vare ett ovärderligt stöd från Oskarshamns kommun och dess invånare. Redan i början av 1910-talet bildade man en förening för skapandet av ett eget museum för Döderhultarn och hans konst. Förre avdelningschefen vid Nationalmuseum, Gunnar Jungmarker (1902-1983), lade också på ett förtjänstfullt sätt ner mycket energi på att sprida kunskap om denne märklige, världsberömde småländske konstnär. I museet finns en rik samling av skulpturer med en bra vägledning. Stora konstsamlingar (från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhult, konsthandlare J Karlssons samling och faktor Hjalmar Svenssons samling) har genom åren förvärvats av Oskarshamns kommun och finns utställda på museet. På Garvaregatan, 800 meter från museet, ligger Döderhultarns hem och ateljé, som sedan länge är kulturminnesmärkt och nu öppet för allmänheten sommartid.
Källor
Döderhults och Oskarshamns kyrkoarkiv
Jungmarker G. Döderhultarn (2001)
Strand-Rönnbäck S, Jerner I-B, Oskarshamns kulturförvaltning & Olin P. Axel Petersson Döderhultarn (1986)
Svensson Hj. Minnesalbum över Döderhultarn och hans konst (1928)
Döderhults och Oskarshamns kyrkoarkiv
Jungmarker G. Döderhultarn (2001)
Strand-Rönnbäck S, Jerner I-B, Oskarshamns kulturförvaltning & Olin P. Axel Petersson Döderhultarn (1986)
Svensson Hj. Minnesalbum över Döderhultarn och hans konst (1928)
Sven Wallerstedt
2009-01-31
2009 års Smålänning Albert Engström 1869-1940
 |
| Albert Engström |
Albert Engström är idag mest känd som tecknare av krokiga gubbar, men han var mycket bredare än så. Han var en klassiskt skolad konstnär som dessutom verkade som författare. Han var mycket produktiv och gjorde närmare 50.000 teckningar och målningar och gav ut åtskilliga böcker. Den av Albert Engström skapade Kolingen presenterades för svenska folket 1897 i skämttidningen Strix och är fortfarande en allmänt bekant figur.
Jordbrukaren Lars Engström och hans hustru Antigonia Margareta Lindner på gården Bäckefall i Lönneberga socken i Småland fick den 12 maj 1869 en son, som döptes till Albert Laurentius Johannes. Vid tiden för Alberts födelse var det sed att första gången den nyfödde placerades i sin vagga skulle en psalmbok läggas under hans huvud. Barnmorskan tog dock fel och lade ett litet franskt lexikon, som såg ut som en psalmbok, under den lille gossens huvud. Konsekvensen av den händelsen beskriver Albert så här: Därav min erkända förmåga att meddela mig även med utlandets publik.
Fadern Lars avvecklade några år efter Alberts födelse jordbruket och via tändsticksfabriken i Mariannelund kom han inom kort in vid Nässjö-Oskarshamns järnväg och blev stationsmästare i Bohult. Där fanns endast ödemark, kala berg och en järnväg, som gick igenom landskapet. Albert ansåg, att detta gjorde att han utvecklades till en karaktär.
År 1878 flyttade familjen igen, därför att pappa Lars blev stationsinspektor i Hult. Albert beskrev senare Hult som ett landskap av tall och gran och fattigdom i skogshulten. Men där fanns mycket för en äventyrlig ung man att ägna sig åt. För Albert började livet först nu på allvar. I Hult fick han undervisning i hemmet av en informator, som även arbetade vid järnvägen. Dessutom undervisades han i latin av sin far och i hebreiska av kyrkoherden i Hult.
Mer allvar kom när Albert skulle tentera in på Norrköpings högre allmänna läroverk. Han hade svårt med matematiken och skickades till färgaren Tolf i Ingatorp, som ansågs duktig i detta ämne. Av Tolf lärde han sig inte bara de besvärliga siffrorna. Albert fick följa med på vandringar i trakten och lärde sig mycket om natur och växter. Dessutom hade Tolf ett målarskrin, som Albert var mycket imponerad av.
Utbildningsgång
År 1882 kom Albert in i fjärde klassen på läroverket i Norrköping. Under åren där var han mycket aktiv i skolans föreningar. Enligt honom själv upptog själva studierna egentligen intet av hans tid, men han klarade sig ändå jämförelsevis bra. Under gymnasietiden fick han en liten extrainkomst genom att läsa läxor med yngre pojkar.
Den 11 juni 1888 tog Albert studentexamen. Trots ett blygsamt betyg i svenska språket skrev han därefter i Eksjötidningen och Smålands Allehanda. På hösten samma år fick han anställning som informator i Mullsjö.
På hösten 1889 skrevs Albert in på Östgöta nation i Uppsala för att studera latin och grekiska. Han ägnade sig livligt åt nationslivet och blev både klubbmästare och rolighetsminister på Östgöta nation. Han blev även under denna tid god vän med Bruno Liljefors.
I maj 1890 blev Albert inkallad till 14 dagars exercis på Hultsfreds slätt. Uniformen var sliten och satt illa. Men Albert trivdes med livet som herrbeväring.
År 1891, efter 4 terminer i Uppsala, avslutade Albert sina studier där. Han for på våren hem till Hult och arbetade på sommaren åter som informator, denna gång i Mörlunda. Förutom eleven bestod hans umgänge där av en soldat och en vävskedmakare. Albert påstod längre fram att dessa båda lärde honom livets mening.
Hösten och vintern tillbringade Albert i Hult. Han hade nu definitivt bestämt sig för att bli konstnär, men föräldrarna var bekymrade. De tyckte att yrket var alltför osäkert. Albert gick under denna tid mest ensam och tecknade och målade de platser i hembygden som han älskade. Han sökte upp enstöringar och originella människor och började också skriva.
I mars 1892 började Albert som frielev hos Carl Larsson på Valands Konstskola i Göteborg. Där studerade han sedan ett drygt år. Det var framför allt genom rekommendationer från Bruno Liljefors, som han kom in på denna målarskola. Carl Larsson lämnade sin tjänst i Göteborg på våren 1893. Han uppmanade Albert att komma till Stockholm och fortsätta sina studier på Konstnärsförbundets skola där. I boken Ur mina memoarer beskriver Albert ett samtal med Carl Larsson så här:
– Först skall ni skaffa er ett grundkapital.
– Grundkapital?
– Jaha, jag har en annan beställning här, som jag faktiskt inte har tid att utföra. Den passar ni för. Det gäller att dekorera en ny ölrestaurang här i stan. Det gör ni på mindre än en månad och för pengar…
Innan Albert flyttade till Stockholm dekorerade han Ölhallen Weise i Göteborg -- en fris med grotesker, 1 meter hög och 40 meter lång. Den tog honom runt 3 veckor att fullborda och arvodet var 500 kronor. Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning skrev: ”Vad man först fäster sig vid, är de med mycken humor och skicklighet utförda målningar på grund av guldbrons, som pryda väggarne och som äro utförda av hr Alb. Engström, en av vår framstående målare Carl Larssons mest begåvade elever.”
 |
| Kolingen |
Fadern Lars avvecklade några år efter Alberts födelse jordbruket och via tändsticksfabriken i Mariannelund kom han inom kort in vid Nässjö-Oskarshamns järnväg och blev stationsmästare i Bohult. Där fanns endast ödemark, kala berg och en järnväg, som gick igenom landskapet. Albert ansåg, att detta gjorde att han utvecklades till en karaktär.
År 1878 flyttade familjen igen, därför att pappa Lars blev stationsinspektor i Hult. Albert beskrev senare Hult som ett landskap av tall och gran och fattigdom i skogshulten. Men där fanns mycket för en äventyrlig ung man att ägna sig åt. För Albert började livet först nu på allvar. I Hult fick han undervisning i hemmet av en informator, som även arbetade vid järnvägen. Dessutom undervisades han i latin av sin far och i hebreiska av kyrkoherden i Hult.
Mer allvar kom när Albert skulle tentera in på Norrköpings högre allmänna läroverk. Han hade svårt med matematiken och skickades till färgaren Tolf i Ingatorp, som ansågs duktig i detta ämne. Av Tolf lärde han sig inte bara de besvärliga siffrorna. Albert fick följa med på vandringar i trakten och lärde sig mycket om natur och växter. Dessutom hade Tolf ett målarskrin, som Albert var mycket imponerad av.
Utbildningsgång
År 1882 kom Albert in i fjärde klassen på läroverket i Norrköping. Under åren där var han mycket aktiv i skolans föreningar. Enligt honom själv upptog själva studierna egentligen intet av hans tid, men han klarade sig ändå jämförelsevis bra. Under gymnasietiden fick han en liten extrainkomst genom att läsa läxor med yngre pojkar.
Den 11 juni 1888 tog Albert studentexamen. Trots ett blygsamt betyg i svenska språket skrev han därefter i Eksjötidningen och Smålands Allehanda. På hösten samma år fick han anställning som informator i Mullsjö.
 |
| Prästfrun: – Jag hör att mor Britt-Stina är sjuk. – Ja, ho är så sjuker så. – Nå. Vad har ni gjort åt henne? – Vi har gett´na medusin. – Var har ni fått den ifrån? – Jo, den köffte vi på aktionen ätter Joan i Skrikebo. |
I maj 1890 blev Albert inkallad till 14 dagars exercis på Hultsfreds slätt. Uniformen var sliten och satt illa. Men Albert trivdes med livet som herrbeväring.
År 1891, efter 4 terminer i Uppsala, avslutade Albert sina studier där. Han for på våren hem till Hult och arbetade på sommaren åter som informator, denna gång i Mörlunda. Förutom eleven bestod hans umgänge där av en soldat och en vävskedmakare. Albert påstod längre fram att dessa båda lärde honom livets mening.
Hösten och vintern tillbringade Albert i Hult. Han hade nu definitivt bestämt sig för att bli konstnär, men föräldrarna var bekymrade. De tyckte att yrket var alltför osäkert. Albert gick under denna tid mest ensam och tecknade och målade de platser i hembygden som han älskade. Han sökte upp enstöringar och originella människor och började också skriva.
I mars 1892 började Albert som frielev hos Carl Larsson på Valands Konstskola i Göteborg. Där studerade han sedan ett drygt år. Det var framför allt genom rekommendationer från Bruno Liljefors, som han kom in på denna målarskola. Carl Larsson lämnade sin tjänst i Göteborg på våren 1893. Han uppmanade Albert att komma till Stockholm och fortsätta sina studier på Konstnärsförbundets skola där. I boken Ur mina memoarer beskriver Albert ett samtal med Carl Larsson så här:
– Först skall ni skaffa er ett grundkapital.
– Grundkapital?
– Jaha, jag har en annan beställning här, som jag faktiskt inte har tid att utföra. Den passar ni för. Det gäller att dekorera en ny ölrestaurang här i stan. Det gör ni på mindre än en månad och för pengar…
 |
| Brännvin förekommer aldrig i mitt hus, men understundom tager jag mig en genever! |
Yrkesliv
När Albert kom till Stockholm gick han ett par månader på Konstnärsförbundets skola. Därpå fick han i februari 1894 anställning vid skämttidningen Söndags-Nisse, där hans teckningar och texter snabbt blev mycket uppskattade.
Den 23 september 1894 gifte sig Albert med Sigrid Sparre, som han förlovat sig med två år tidigare. De nygifta gjorde en lång bröllopsresa genom Europa. De skulle med tiden få tre barn, döttrarna Malin och Lisa och sonen Lars-Bruno.
Året därpå gick Albert på Konstakademiens etsarskola. Han gjorde också en studieresa till Paris och London.
Alberts karikatyrsamling ”Vänner och bekanta” utgavs 1896. ”En gyldenne Book” väckte uppmärksamhet på en konstutställning i Göteborg samma år och utgavs sedan i bokform. I och med dessa båda verk blev Albert Engström ett känt och erkänt namn.
I augusti 1896 bodde Albert och Sigrid i Sandhamn tillsammans med Verner von Heidenstam, Birger Mörner, J.A.G. Acke och deras familjer. De fyra herrarna diktade med hjälp av Gustaf Fröding ”Pyttans A-B och C-D-lära” till Birger Mörners dotter Marianne. Albert gjorde sedan teckningar till de tvåradiga stroferna.
Den 11 mars 1897 utkom det första numret av Albert Engströms egen tidning Strix. Tidningens devis var:
Tål intet ondt i världen
men var glad åt allt godt.
Tidningen Strix utgavs fram till julnumret 1924, då den slogs samman med Söndags-Nisse.
År 1902 flyttade Albert och hans familj till Grisslehamn i norra Roslagen, där han hade förvärvat gården Augustberg med 12 tunnland mark vid havet. Här kunde han vid sidan av sitt arbete ägna sig åt jakt, fiske, paddling och segling.
Till Lappland gjorde Albert den första av flera resor 1903. Han studerade samernas liv och seder med stort intresse för deras problem.
Boken ”Åt Häcklefjäll” skrev Albert efter en resa till Island 1911. Där blev han så förtjust i en islandshäst, att han tog den med sig hem till Grisslehamn.
Längre fram gjorde Albert flera utlandsresor, vilka han beskrev i bokform. 1916 gick resan till USA. Där hämtade Albert stoff till sina böcker ”Hemma och på luffen” och ”Medan det jäser.” En resa till Ryssland 1923 skildras i boken ”Moskoviter”. I boken ”Med Kaaparen till Afrika” beskrivs en resa till Sydafrika 1936.
Fler av Alberts böcker förtjänar ett särskilt omnämnande. Spök- och skräckromaner var högsta mode 1920 när ”Ränningehus” gavs ut.
”Kräftor kräva dessa drycker!” är ett berömt Engström-citat och det kommer från en valaffisch från 1922. Den folkomröstning som genomfördes i augusti det året om införandet av allmänt rusdrycksförbud i Sverige gav en liten majoritet för nej-sidan. Affischen som kombinerade ord och bild och kopplade dessa till en djupt rotat sedvänja var genialisk och många bedömare anser att affischens budskap fick vågskålen att väga över för nej-sidan.
År 1925 utkom verket ”Gotska Sandön” och 3 år senare boken om Anders Zorn.
När Albert kom till Stockholm gick han ett par månader på Konstnärsförbundets skola. Därpå fick han i februari 1894 anställning vid skämttidningen Söndags-Nisse, där hans teckningar och texter snabbt blev mycket uppskattade.
Den 23 september 1894 gifte sig Albert med Sigrid Sparre, som han förlovat sig med två år tidigare. De nygifta gjorde en lång bröllopsresa genom Europa. De skulle med tiden få tre barn, döttrarna Malin och Lisa och sonen Lars-Bruno.
Året därpå gick Albert på Konstakademiens etsarskola. Han gjorde också en studieresa till Paris och London.
Alberts karikatyrsamling ”Vänner och bekanta” utgavs 1896. ”En gyldenne Book” väckte uppmärksamhet på en konstutställning i Göteborg samma år och utgavs sedan i bokform. I och med dessa båda verk blev Albert Engström ett känt och erkänt namn.
I augusti 1896 bodde Albert och Sigrid i Sandhamn tillsammans med Verner von Heidenstam, Birger Mörner, J.A.G. Acke och deras familjer. De fyra herrarna diktade med hjälp av Gustaf Fröding ”Pyttans A-B och C-D-lära” till Birger Mörners dotter Marianne. Albert gjorde sedan teckningar till de tvåradiga stroferna.
Den 11 mars 1897 utkom det första numret av Albert Engströms egen tidning Strix. Tidningens devis var:
Tål intet ondt i världen
men var glad åt allt godt.
 |
| – Kan du min lille gosse säja mej vad klockan är? –Ho ä tolv, för di ringer te medda nere i byn. – Ja trodde hon var mer. – Nej då, här i sockna blir ho alldri mer, för när ho kummi så långt, så börjar ho på nytt igen. |
År 1902 flyttade Albert och hans familj till Grisslehamn i norra Roslagen, där han hade förvärvat gården Augustberg med 12 tunnland mark vid havet. Här kunde han vid sidan av sitt arbete ägna sig åt jakt, fiske, paddling och segling.
Till Lappland gjorde Albert den första av flera resor 1903. Han studerade samernas liv och seder med stort intresse för deras problem.
Boken ”Åt Häcklefjäll” skrev Albert efter en resa till Island 1911. Där blev han så förtjust i en islandshäst, att han tog den med sig hem till Grisslehamn.
Längre fram gjorde Albert flera utlandsresor, vilka han beskrev i bokform. 1916 gick resan till USA. Där hämtade Albert stoff till sina böcker ”Hemma och på luffen” och ”Medan det jäser.” En resa till Ryssland 1923 skildras i boken ”Moskoviter”. I boken ”Med Kaaparen till Afrika” beskrivs en resa till Sydafrika 1936.
Fler av Alberts böcker förtjänar ett särskilt omnämnande. Spök- och skräckromaner var högsta mode 1920 när ”Ränningehus” gavs ut.
”Kräftor kräva dessa drycker!” är ett berömt Engström-citat och det kommer från en valaffisch från 1922. Den folkomröstning som genomfördes i augusti det året om införandet av allmänt rusdrycksförbud i Sverige gav en liten majoritet för nej-sidan. Affischen som kombinerade ord och bild och kopplade dessa till en djupt rotat sedvänja var genialisk och många bedömare anser att affischens budskap fick vågskålen att väga över för nej-sidan.
År 1925 utkom verket ”Gotska Sandön” och 3 år senare boken om Anders Zorn.
Albert Engströms mångsidiga begåvning illustreras bäst genom det faktum, att han blev invald i två akademier: År 1919 blev han ledamot i Kungliga Akademien för de fria konsterna och 1922 invaldes han i Svenska Akademien. Han efterträdde där arkeologen Oskar Montelius på stol nummer 18.
År 1925 blev Albert t.f. professor i teckning vid Konsthögskolan, en befattning han innehade till 1935.
Tillsammans med Bruno Liljefors promoverades Albert till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1927.
År 1925 blev Albert t.f. professor i teckning vid Konsthögskolan, en befattning han innehade till 1935.
Tillsammans med Bruno Liljefors promoverades Albert till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1927.
År 1927 utkom berättelsen ”Smålandsmystik”, där Albert förklarar den ståndpunkt han vid denna tid kommit fram till efter många resor inom och utom landet:
Det fanns en tid då jag trodde mig älska hela jordklotet. Men den känslan har bleknat något.
Jag antar att varje landskap har sin speciella mystik, älskad av landsmännen, åtminstone av dem som har förmåga att älska och har sinne för det underbara och oförklarliga. Det är ju så bra beställt i vårt stora och långa land att vi kan specialisera oss på lokalpatriotism. Det är stor skillnad mellan renkulturen i Lappland och betodlingen i Skåne. Vårt land är en klaviatur i ett konstigt instrument. Det består av skönhet i alla lägen och jag har varit lycklig nog att få studera det mesta och lyssna till de olika landskapens skönhet och tonarter.
Men mest älskar jag Småland som ett koncentrat av Sverige. Vi kan visa prov på alla landskapstyper från idyllen till det skrämmande, från det förskräckliga till det milda. Vi har visserligen inga glaciärer, men vi kan avvara dem.
Mitt hemland är Småländska höglandet, en blandning av ljuvhet och allvar i granit. Stora skogar susar där än – åtminstone på de områden där det skulle ha varit oekonomiskt att försöka ta bort skogen.
Det fanns en tid då jag trodde mig älska hela jordklotet. Men den känslan har bleknat något.
Jag antar att varje landskap har sin speciella mystik, älskad av landsmännen, åtminstone av dem som har förmåga att älska och har sinne för det underbara och oförklarliga. Det är ju så bra beställt i vårt stora och långa land att vi kan specialisera oss på lokalpatriotism. Det är stor skillnad mellan renkulturen i Lappland och betodlingen i Skåne. Vårt land är en klaviatur i ett konstigt instrument. Det består av skönhet i alla lägen och jag har varit lycklig nog att få studera det mesta och lyssna till de olika landskapens skönhet och tonarter.
Men mest älskar jag Småland som ett koncentrat av Sverige. Vi kan visa prov på alla landskapstyper från idyllen till det skrämmande, från det förskräckliga till det milda. Vi har visserligen inga glaciärer, men vi kan avvara dem.
Mitt hemland är Småländska höglandet, en blandning av ljuvhet och allvar i granit. Stora skogar susar där än – åtminstone på de områden där det skulle ha varit oekonomiskt att försöka ta bort skogen.
På våren 1938 nedsattes Alberts synförmåga så mycket att han hindrades från att arbeta. Han avled den 16 november 1940 och begravdes på kyrkogården i Hult bredvid sina föräldrar.
Arvet efter Albert Engström förvaltas i våra dagar av många intresserade människor.
Albert Engström Sällskapet förvaltar Augustberg i Grisslehamn med ateljén vid havet och ger ut en årsbok. Smålandssektionen av Albert Engström Sällskapet läser gärna högt ur Albert Engströms texter och ger ut egna småskrifter.
Hults hembygdsförening med Hultamatörerna förvaltar Engströmgården i Hult och spelar varje sommar sedan mer än 50 år i Hult de fyra spelen Fattigstugan, Husförhöret, Nödåret och Johannes, med Albert Engströms texter som grund.
Till Eksjö museum donerade apotekare Carl David Carlsson från Göteborg sin Albert Engström-samling. Med denna donation som grund kan museet visa upp den största utställningen av Albert Engströms verk i Sverige.
Albert Engström Sällskapet förvaltar Augustberg i Grisslehamn med ateljén vid havet och ger ut en årsbok. Smålandssektionen av Albert Engström Sällskapet läser gärna högt ur Albert Engströms texter och ger ut egna småskrifter.
Hults hembygdsförening med Hultamatörerna förvaltar Engströmgården i Hult och spelar varje sommar sedan mer än 50 år i Hult de fyra spelen Fattigstugan, Husförhöret, Nödåret och Johannes, med Albert Engströms texter som grund.
Till Eksjö museum donerade apotekare Carl David Carlsson från Göteborg sin Albert Engström-samling. Med denna donation som grund kan museet visa upp den största utställningen av Albert Engströms verk i Sverige.
Albert Engström Sällskapet,
Smålandssektionen
Smålandssektionen
Sagt av Albert Engström:– Jag skriver alltid fritt ur hjärtat och menar det jag skriver. Somt är naturligtvis lögn, men i böcker går lögnen under namnet Fantasi.
– Bekantskapen med en människa är ett guldfynd.
– Originalen äro de enda människorna och studiet av dem är värt livet.
–Jag vet inga grymmare varelser än människor. Men deras kultur står ju också högst i den djuriska kulturen. Vi kunna hitta på förfärliga ting att skada varandra med.
Sagt om Albert Engström:– Han var tecknare redan innan han blev författare, och troligen kände han sig livet igenom i första hand som artist. Ändå -- eller kanske just därför
– skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur. (Svensk litteratur 1870-1970).
– skrev han en överlägsen prosa, direkt, slående och absolut chosefri, med en välgörande olitterär struktur. (Svensk litteratur 1870-1970).
– Albert Engström – en primitiv människa inkastad i kulturen. (Helmer Edlund, Västerbottenskuriren, 12 maj 1939).
– Min herre, det är ett helt område av vårt modersmål, som ni räddat från skugga och glömska och lyft upp till konstnärligt liv. (Verner von Heidenstam, 20 dec 1922).
– Han vilar hos de sina på Hults kyrkogård… Men i livets luft, långt från de dödas gårdar, lever hans verk med sprakande friskhet, djupögd humor och mognaste skönhet. (Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 20 dec 1941).
Litteratur:
Agne Rundqvist (red.): Anthologia Engstroemiana, 1991.
Albert Engström: Mitt liv och leverne – Memoarer; Ur mina memoarer och annat; Med penna och tallpipa.
Hilding Sallnäs: Albert Engström och Småland. LTs förlag, Stockholm 1977.
Webbsidor:
www.albertengström.se
www.albertengström.se
Bo Edlund (red.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)