År 2010 är det jämnt 100 år sedan en av våra största träskulptörer fick sitt internationella genombrott. Han var smålänning och hette Axel Petersson, men han är för de flesta mer känd under sitt konstnärsnamn, Döderhultarn, ett namn som han även använde själv.
Axel Robert Petersson föddes den 12 december år 1868 på gården Högatorp i Döderhults socken utanför Oskarshamn som barn till Per August Petersson och Eva Lotta Persdotter. Båda föräldrarna hade sina rötter i Oskarshamnstrakten. Axels far var jordbrukare och nämndeman, men han dog redan år 1877 vid 43 års ålder, och modern fick då ensam ta hand om den knappt nio år gamle Axel och hans sex syskon.
Axel har inte lämnat så många upplysningar om sin barndom, men han tycks redan vid sexårsåldern ha intresserat sig för att hjälpa sin mor vid bakningen. Han fick då tillfälle att modellera i deg, vilket enligt honom själv var ett uttryck för ”en drift, som skulle ta ut sin rätt”. Han uppvisade däremot ingen nämnvärd lust för bokliga studier, vilket delvis kan ha berott på att han hade en sträng skollärare, Carl Magnus Lård (Lord), som ursprungligen varit knekt vid Kalmar regemente. Axel fick börja i läroverket i Oskarshamn, men efter tre år avbröt han sina studier. Det var egentligen bara två ämnen som intresserade honom – teckning och naturkunnighet, vilket också avspeglas i hans senare produktion. Redan vid denna tid tillverkade han en del sniderier.
Axels intresse för att tillverka träskulpturer uppkom tidigt, och ibland smet han ifrån sysslorna på gården för att kunna ägna sig åt sitt täljande. Efter att familjen år 1889 flyttat in till Oskarshamn, fick han en egen bod för sitt snidande. Det verkar högst troligt att Astrid Lindgren från det närbelägna Vimmerby till viss del påverkats av berättelserna om Axel, när hon skapade sin envetne och påhittige Emil i Lönneberga och hans snickarbod.
I anslutning till att familjen flyttade in till Oskarshamn gjorde Axel rekryten under 42 dagar hos Smålands husarer på Ränneslätt. Detta gav honom goda möjligheter att specialstudera hästar och deras rörelsemönster, vilket fick stor betydelse för hans kommande konstnärskap. Han har senare också på ett utsökt sätt levandegjort en del situationer från knektlivet.
Axel var självlärd, men sannolikt fick han också år 1890 en viss skolning hos den två år äldre träsnidaren Frans Edvard Källström i Oskarshamn, far till den kände skulptören Arvid Källström. Hans uppgift blev att delta i tillverkningen av traditionella sniderier med helt släta ytor, men detta var inte alls hans stil. Även om han kunde tillverka klassiska träfigurer föredrog han den mer grovhuggna stilen, som gav en bättre möjlighet att framhäva karaktären och dynamiken hos de gestalter han skapade. Axel föredrog att arbeta med alträ, eftersom detta träslag inte mörknade med tiden utan antog den ”lortbruna bondgubbsfärgen”, som han tyckte passade bäst för hans olika figurer.
Till en början sålde Axel sina skulpturer billigt för en tjugofemföring, som myntmässigt motsvarade den gamla ”tolvskillingen”, som slutgiltigt gått i graven redan under Oskar I:s regering. Eftersom han vid köpslåendet brukade säga: ”Vi får väl säja en tolvskilling?”, kallades han ofta rätt och slätt ”Tolvskillingen”. Någon egentlig yrkesverksamhet tycks Axel inte ha bedrivit under sina ungdomsår, och i oskarshamnsbornas ögon utvecklades han till ett original.
Genombrottet
Axels begåvning noterades i början av seklet av Albert Engström, som fått ta emot en hel del alster till försäljning. Engström insåg deras värde, men han spred inte kunskaperna om skulptören vidare. Axel blev också uppmärksammad i hemstaden under 50-årsjubileet år 1906, då han i samband med en industriutställning belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd. Chefredaktören för Oskarshamns-Bladet, Johan Danielsson, skrev också en uppskattande artikel och betonade att Axel borde uppmuntras mot bakgrund av hans talang och seriösa konstnärskap.
Axels begåvning noterades i början av seklet av Albert Engström, som fått ta emot en hel del alster till försäljning. Engström insåg deras värde, men han spred inte kunskaperna om skulptören vidare. Axel blev också uppmärksammad i hemstaden under 50-årsjubileet år 1906, då han i samband med en industriutställning belönades med 20 kronor och en silvermedalj inom kategorin Mansslöjd. Chefredaktören för Oskarshamns-Bladet, Johan Danielsson, skrev också en uppskattande artikel och betonade att Axel borde uppmuntras mot bakgrund av hans talang och seriösa konstnärskap.
Att Axel fick ett nationellt genombrott kan tillskrivas Hasse Z[etterström]. Han hade av en vän fått en ”Ottenbyare”, alltså en av Axels gestaltningar av militärens utmärglade hästkrakar från Ottenby på Öland. Denna skulptur väckte vännen och tecknaren Oskar Anderssons (OA) gillande och fick Hasse Z att fundera över vem skulptören var. Han visste att konstnären kom från Oskarshamn, och han lyckades därför lätt få fram uppgifter om upphovsmannen. Hasse Z bedömde att det kunde vara spännande att ha med Axels träsniderier på en karikatyrutställning år 1909 för skämttecknare, och efter att ha kontaktat honom fick Hasse Z låna ett par stora lådor med träskulpturer. Det skulle visa sig att dessa fick en mycket stor uppmärksamhet! I samband med denna utställning erhöll Axel det senare allmänt vedertagna konstnärsnamnet ”Döderhultarn”.
Efter framgången hos Hasse Z inbjöds Axel till olika utställningar inom landet, och han lyckades då också sälja en variant av ”Beväringsmönstringen” till Göteborgs Konstmuseum för 150 kronor via museichefen, professor Axel Romdahl. Även schacksällskapet Manhem i Göteborg lyckades året därpå förvärva en skulptur i form av två schackspelare, som utformats efter ett par översända amatörfotografier.
År 1910 fick Axel sin internationella debut som inviterad deltagare i Humoristernas Salong i Paris. Sedan följde flera andra internationella framträdanden i Europa och senare även i New York, San Fransisco och Chicago. Den internationella berömmelsen ledde till att Axel så småningom fick beställningar från hela världen. Döderhultarn fick alltså, till skillnad från många andra konstnärer, uppleva framgång redan under sin livstid. Han var också väl medveten om sin konstnärliga skicklighet, vilket visas av hans uttalande: ”Det finns tio tusen snusdosmakare i världen men bara en Döderhultare”. Trots berömmelsen lade han sig dock aldrig till med några divalater.
Konstnärskapet
Döderhultarns konst karaktäriseras av genial enkelhet, som framhävs av snideriets grovhuggna drag, samtidigt som varje skulptur är väl genomarbetad med lika mycket möda lagd på baksidan som på framsidan. Vidare finns en dynamik i hans skulpturer med en plasticitet, som saknas hos hans imitatörer, vars verk närmast kan ses som halvfabrikat. Hans konst har även inspirerat andra konstnärer, bland annat Bror Hjorth.
Motiven är framför allt ”vanligt folk”, som han avbildade med drastisk humor och satiriskt skarpsinne. Han avbildade även överheten, exempelvis kungaparet Oskar II och Sophia, krigsminister Axel Rappe och flygbaronen Carl Cederström. En stor del av produktionen består av grupper, som kunde gestalta exempelvis en ”Beväringsmönstring”, ”Dansande par”, ett ”Bröllop”, ett faderskapsmål inför en ”Häradsrätt”, en ”Begravning” eller en ”Auktion”. Åtskilliga grupper innehåller både människor och djur som ”Kobröllop” och ”Kära mor vid mjölkningen”. Som nämnts ovan hade Döderhultarn allt sedan rekryten ett särskilt intresse för hästar, som han både avbildat traditionellt och stiliserat, alltifrån ”Ottenbyare” till den dynamiska gruppen ”Apokalypsen” med fyra ryttarlösa hästar i fullt sken.
Döderhultarns konst karaktäriseras av genial enkelhet, som framhävs av snideriets grovhuggna drag, samtidigt som varje skulptur är väl genomarbetad med lika mycket möda lagd på baksidan som på framsidan. Vidare finns en dynamik i hans skulpturer med en plasticitet, som saknas hos hans imitatörer, vars verk närmast kan ses som halvfabrikat. Hans konst har även inspirerat andra konstnärer, bland annat Bror Hjorth.
Motiven är framför allt ”vanligt folk”, som han avbildade med drastisk humor och satiriskt skarpsinne. Han avbildade även överheten, exempelvis kungaparet Oskar II och Sophia, krigsminister Axel Rappe och flygbaronen Carl Cederström. En stor del av produktionen består av grupper, som kunde gestalta exempelvis en ”Beväringsmönstring”, ”Dansande par”, ett ”Bröllop”, ett faderskapsmål inför en ”Häradsrätt”, en ”Begravning” eller en ”Auktion”. Åtskilliga grupper innehåller både människor och djur som ”Kobröllop” och ”Kära mor vid mjölkningen”. Som nämnts ovan hade Döderhultarn allt sedan rekryten ett särskilt intresse för hästar, som han både avbildat traditionellt och stiliserat, alltifrån ”Ottenbyare” till den dynamiska gruppen ”Apokalypsen” med fyra ryttarlösa hästar i fullt sken.
Avbildningar av kvinnogestalter sträcker sig från fint snidade nakna kvinnofigurer med det säregna namnet ”Venus de Döderhult”, till mer grovhuggna kvinnor som en ”Bondtös”, en gravid brud vid ett ”Bröllop”, en mjölkerska, ett par ”Kaffedrinkerskor” och en änka vid en ”Begravning”. Han var inte heller främmande för sexuella motiv med bland annat ett verk i form av en låda med en ”Samlagsscen”, och han tillverkade också åtskilliga fallosar. En av dessa tillägnades för övrigt Albert Engström med rekommendationen att använda den som klädhängare. Han överlät dock detta konstverk till en vän, som föredrog att använda skulpturen som dörrhandtag!
Mångsidigheten
Ett av Axels drag var nyfikenheten, som bland annat avspeglades i hans intresse för flygning. Redan år 1897 försökte han utan framgång få komma med i smålänningen S.A. Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen, och tur var väl det! Hans intresse för att studera världen ovanifrån höll i sig, och år 1913 lyckades han få vara med om en uppstigning med den franske konstflygaren Maurice Chevillard. Sex år senare flög han med en zeppelinare till Berlin, vilket dock gav en trist och föga lustfylld upplevelse. Som ett kuriosum kan nämnas att Axel år 1909 också fick patent på en särskild sorts kartfotografering! Religiöst och politiskt förblev Döderhultarn i stort sett oengagerad.
Ett av Axels drag var nyfikenheten, som bland annat avspeglades i hans intresse för flygning. Redan år 1897 försökte han utan framgång få komma med i smålänningen S.A. Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen, och tur var väl det! Hans intresse för att studera världen ovanifrån höll i sig, och år 1913 lyckades han få vara med om en uppstigning med den franske konstflygaren Maurice Chevillard. Sex år senare flög han med en zeppelinare till Berlin, vilket dock gav en trist och föga lustfylld upplevelse. Som ett kuriosum kan nämnas att Axel år 1909 också fick patent på en särskild sorts kartfotografering! Religiöst och politiskt förblev Döderhultarn i stort sett oengagerad.
Döderhultarn fortsatte att skulptera hela sitt liv. Ett av hans sista verk är den grymma, känsloladdade gruppen ”Den obarmhärtige fosterfadern” från år 1924 med en ursinnig vuxen man som med en käpp hotar en vettskrämd, hopkrupen, liggande pojke. Året därpå, den 15 mars 1925, avled han 56 år gammal i sitt hem i Oskarshamn, sittande i sin korgstol i vindskammaren. Enligt kyrkoboken, där han skrivs som ‘Artist (skulptör, ”Dödehultarn”)’, var dödsorsaken lungtuberkulos. En vecka senare gravsattes han på Döderhults kyrkogård.
Axel gifte sig aldrig, men han efterlämnade en utomäktenskapligt född son, Lill-Axel (1916-1957). Till oss alla har Döderhultarn överlämnat en ovärderlig kulturskatt, som dels avslöjar en sällsynt konstnärlig begåvning, dels på ett utmärkt sätt kompletterar Albert Engströms galleri med livfyllda bilder från den småländska landsbygden i början av förra seklet.
För att få en mer levande bild av Döderhultarns verk rekommenderas ett besök på det utmärkta Döderhultarmuseet i Oskarshamn, som har möjliggjorts tack vare ett ovärderligt stöd från Oskarshamns kommun och dess invånare. Redan i början av 1910-talet bildade man en förening för skapandet av ett eget museum för Döderhultarn och hans konst. Förre avdelningschefen vid Nationalmuseum, Gunnar Jungmarker (1902-1983), lade också på ett förtjänstfullt sätt ner mycket energi på att sprida kunskap om denne märklige, världsberömde småländske konstnär. I museet finns en rik samling av skulpturer med en bra vägledning. Stora konstsamlingar (från Hembygdsföreningen Oskarshamn-Döderhult, konsthandlare J Karlssons samling och faktor Hjalmar Svenssons samling) har genom åren förvärvats av Oskarshamns kommun och finns utställda på museet. På Garvaregatan, 800 meter från museet, ligger Döderhultarns hem och ateljé, som sedan länge är kulturminnesmärkt och nu öppet för allmänheten sommartid.
Källor
Döderhults och Oskarshamns kyrkoarkiv
Jungmarker G. Döderhultarn (2001)
Strand-Rönnbäck S, Jerner I-B, Oskarshamns kulturförvaltning & Olin P. Axel Petersson Döderhultarn (1986)
Svensson Hj. Minnesalbum över Döderhultarn och hans konst (1928)
Döderhults och Oskarshamns kyrkoarkiv
Jungmarker G. Döderhultarn (2001)
Strand-Rönnbäck S, Jerner I-B, Oskarshamns kulturförvaltning & Olin P. Axel Petersson Döderhultarn (1986)
Svensson Hj. Minnesalbum över Döderhultarn och hans konst (1928)
Sven Wallerstedt